- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
229

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

229

Tolf le Slussen.

Upplösningen och Slutet.

Ändtligen nalkas den stunden, då äfven i min lilla bok
Öster- och Vesterhafvet skola blanda sina böljor. Länge
har läsaren tålmodigt och fromt låtit draga sig utför min
bläckkanal, igenom den ena slussen efter den andra, utan
att se slutet eller hinna det efterlängtade målet. Vi
befinna oss der sent omsider. Hvi kan jag ej på ett
högtidligare sätt; än nu sker, införa läsaren i den sista slussen?
Inga yackra tärnor har jag, hvilka med sin sång kunna
ledsaga och förhöja färden, inga tal, intet kanondunder, och
ännu mindre, under en sådan årstid som denna, några
blommor att kasta på den poetiska jakten. Jag skulle
visserligen, i min nöd, kunna vända mig till
Trädgårds-Föreningen; men sjelf är jag ej dess ledamot, och sina samtlige
krukor har den längesedan inflyttat inom "lås och nyckel.
Den enda utvägen som anstår, vore att bryta mig in, der
de täcka rosorna stå, och taga mig en och annan knippe;
men då vore det synd om polisen, hvilken är i behof af
julferier, efter så mycket mattlande af skälmar under dessa
tvenne månader, och julgröten bör man åtminstone unna
folk att i fred fä stöta i sig. Alltså, tyst och stilla, utan
några ceremonier fattar jag tåget, för att, sättande mig upp
på min Pegasus, och ridande utmed kanalbanken, införa
läsaren i den sista slussen, der ändtligen upplösningen och
slutet träda honom till mötes.

Frukosten var redan intagen. Hertigen bjöd
grossörskan sin arm, Ambrosio sin åt Colombine, och man tågade
par om par in i det stora förmaket; grosshandlaren med
Agatha, och handelsmannen med Malin. Stolar voro i en
rundel framstälda. Man satte sig. På en vink af
hertigen öppnade Ambrosio, vändande sig till fru grossörskan
Vierdumpel, såsom en annan Aeneas till sin Dido, samtalet
med följande berättelse.

»Det är lid, min bästa fru, att lyfta täckelset från
de intrasslade händelser, hvilka, under de sednast förflutna
dagarne, hopat sig på hvarandra, och som utgjort föremålet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0241.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free