- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
238

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

238

ställen, hvarest man öfverlemnar alltsammans åt
dödgräfva-rens smak eller till och med åt de fyrfota djurens. Så
mycket mer förnöjde mig här att se, det man jemväl sträckt
sin kärleksrika omvårdnad till de aflidne, med hvilka man
annars ej vidare vill hafva att skaffa, då nu mera äfven
tron på hämnande gastkramningar blifvit öfverkorsad i våra
symbola om andra verlden. Under det jag sålunda
vandrade af och an mellan grafvårdarne, och stod just färdig att
säga farväl-åt de stormfria bvilostäderna, varseblef jag, ett
stycke från mig, en ung person, sittande vid en grafsten, i
djupa tankar, med en bok på knät. Det förundrade mig,
att se en ungdom hafva liksom företrädesvis utvalt denna
plats till sitt lustställe, så litet öfverensstämmande med
denna ålders tycken. Framför allt öfverraskade mig hans
sällsynt sköna utseende. Det förekom mig, som hade jag i
detta ögonblick ägt framför mig en af dessa ljusa andar,
hvilka, på uppståndelsens morgon, hälsade det sörjande och
hopplösa menniskohjertat med detta utrop: Försonaren
lej-ver, du skall ock lefva, och min nyfikenhet drog mig
ovilkorligen att närma mig föremålet för mina forskande
blickar. Han varseblef mig icke, förrän jag befann mig
helt nära, då han uppsteg något brydd och hälsade. Jag
bad om ursäkt, i det jag kommit att störa honom; men
kunde ej undertrycka den anmärkningen, huru det förvånade
mig att se en så ung person dväljas bland förgängelsens
stoftbilder, då han längre bort ägde omkring sig vida
gladare och trefligare föremål. Han svarade: »att jag
visserligen kunde ha rätt i min reflexion; men skulle icke heller
ogilla hans val för stunden, då ban sade mig, att stenen,
vid hvilken ban "suttit, vore en minnesvård öfver det
dyrbaraste ban ägt i lifvet; en hädangången och begråten
fader. Han hade visserligen, liksom mången annan yngling,
lemnat denna kära hågkomst i glömska och sällan på ett
helt år haft honom i åtanke; men förlidne natt hade en
underlig dröm åter påmint honom om den oersättliga
förlusten. Han tyckte sig se sin gamla far, som vinkade
honom till sig på andra sidan en grön strand, och i detta
ändamål utkastade ett stort vasstrå, hvarpå sonen skulle
simma öfver. Detta hade äfven lyckats till en del. Men
när han kommit midt på sjön, hade det blifvit så mörkt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free