Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Jungianer, Tybeckianer eller något dylikt.» -— Under
samtalet bade vi frambunnil till den närbelägna skogsdungen.
Solen spred sina darrande aftonstrålar emellan de smått
{jägtande lofven. Hela parken, alla dess kronor stodo liksom i
lågor. Foglarne sutto tysta, som hade de också för sig
sina små aftonbetraktelser i träden. En och annan gång
hördes göken. En liten bäck, knappast större, än att man
med flata handen kunde öfvertäcka dess brädd och med
henne lägga en bro deröfver för hämplingar och siskor, när de
blifvit trötta att flyga, framporlade mellan kiselstenar och
videbuskar. Öfver honom fladdrade eu trollhäst och
speglade vingen i det skimrande glaset. Vi hvilade oss på en
bergshäll. Nu hade jag tillfälle att närmare skärskåda min
nya bekantskap. Det var den skönaste ynglinga-gestalt jag
någonsin sett. Den klara pannan hvälfde sig med ett
mildt majestät och den Grekiska näsan med behag och
harmoni. Intet moln, ingen skrynkla, intet oangenämt uttryck
beskuggade den sköna hvälfningen. Delade i en täck
ordning nedföllo de svartbruna lockarne till hälften kring
kinden, och ur de mörka ögonen framblixtrade en
genomträngande eld. Men denna flamma var icke den väckta
passionens, det var den gudaburna känslans, det var det lågande
snillets. De behagligt hvälfda ögonbrynen, på hvilka de
mest intagande sylfer ej försmått gunga, fullbordade det
hela. Lägger man härtill de ungdomsfriska, med sjelfva
hälsans purpurrodnad öfverströdda kinderna, de blomstrande
läpparne, på hvilka än ett fint smålöje, än ett melankoliskt
uttryck sväfvade, samt slutligen de väl proportionerade
formerna, det vackra uttalet, ledigheten i rörelserna, de
sedi-ga och angenämt blyga, stundom naiva åtbörderna, så äga
vi teckningen färdig.
»Hvad drömmer nu min unge vän om», afbröt jag,
sedan vi en stund iakttagit tystnad. Han såg upp och
smålog. »Om jag säger det, så får jag åter en förebråelse»,
blef hans svar. »Det var i afton första gången jag i år
hört göken. Han tillropade mig söder ut, och södergök
betyder ju dödegök.» — Jag genmälde: »gamla märken gälla
icke mer! Förmodligen valde göken nu på aftonqvisten
söder, för att undvika ha solen midt i ansigtet; annars hade
Dahlgrens Saml. Arl. V. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
