- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
242

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

242

han väl blifvit östergök. Och hvad tillropet beträffar, så
kan det likså väl angå mig som er.» — »Det tror jag icke»,
svarade han; »ty det ligger någonting, jag vet ej hvad, i
mitt inre, som säger, att denna är den sista vår jag
lefver, samt att jag snart skall dö.» — »Nå, sä låt det då i
Guds namn ske», yttrade jag. »Maka åt er, heter det
beständigt, gif plats, gå undan. Det är bela hemligheten
af lifvet. Derpå packas vi ner i de der mullårarne, som
kallas grafvar; tio och tio, hundrade och hundrade, någon
gäng tusende, tills basuna-engeln kommer med den
skrällande kallelsen, och de tillpackade stoftkläderna utskakas,
och en hvar skyndar att leta rätt pä sitt plagg. Ett
förskräckligt rafsande. För en del hafva då kläderna
för-bytt sig i de mest prydliga drägter; för andra i de mest
trasiga och smutsiga. Mången konung kommer då att se rätt
pjaltig ut; mången tiggare, att skimra klarare än
aftonrodnan der borta. Men nu stöta vi åter på den gamla
surdegen.» — För alt afbryta detta ämne började jag vända
samtalet på honom sjelf, hvem han var, om hans föräldrar, med
mera dylikt. Han underrättade mig, att fadern, hvilken för
flera år sedan dött, varit lärare vid stadens skolverk, att
ban sjelf studerade, och ämnade sig frampå hösten till
universitetet, att han ägde en mor, hvilken ännu lefde, samt
trenne syskon. Då han i begynnelsen af vårt samtal hade
sig bekant mitt namn, frågade jag, huru han kunde känna
mig, som vore en fremling på orten, åtminstone för de
fleste. Han svarade, att i en så beskaffad stad som denna,
kunde ingenting passera obemärkt, så att när man uös
vid den ena tullen, sade man »gud hjelp» vid den andra. Han
hade dessutom händelsevis kommit att se ett bref, hvilket
jag skrifvit till en bekant, och hvari jag yttrat några
tankar om musik, hvilka mycket behagat honom. Jag frågade,
om han öfvade något instrument, hvartill ban halft
rodnande svarade: »något litet violin och klaver.» — Solen var nu
bergad i skogen. Ett matt dunkel spreds öfver det
mörkblå fästet, här och der pensladt med en och annan röd
strimma, som efter hand förbleknade. Öfver ängen tindrade
aftonstjernan och drog en lång silfverrand längs efter den
lilla bäcken. Det var tid att återvända. Min unga vän
anhöll på återvägen att fö hälsa på mig. Jag bejakade det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free