- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
246

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

246

fattade med en krampaktig ryckning min hand. — »Det är
något inom mig», sade han, »hvilket liksom hviskar till mig
i detta ögonblick, att jag ej bör resa; men då jag frågar
hvarföre, undfår jag intet svar.» — Jag anmärkte, att dylika
aningar ofta härleda sig från helt naturliga orsaker.— »Du skall
skiljas från din omgifning på en tid. Detta väcker en
sorglig och saknadsfull känsla. Denna åter förskapar sig
till en afrådande mäklerska, hvilken, för att förmå dig
afstå från beslutet, förespeglar åtskilliga möjligtvis inträffande
ledsamma tilldragelser.» — »Ja, men kan då aldrig, hvad man
kallar aning, förkänsla eller förutseende gifvas», frågade
han. — »Visserligen», blef mitt svar. »Likaså galet det är,
att helt och hållet förneka tillvaron af sådant, likaså
öfver-drifvet och dåraktigt är det äfven, att alltid sätta tro till
dylikt och anse allt för verkliga ingifvelses A ena sidan
äro själens krafter allt för litet utredda, för alt öfver
ifrågavarande ämne uttala ett bestämdt veto. Historien
undervisar oss dessutom genom fakta både om dylika och mänga
andra besynnerliga förhållanden, hvilka tillkännagifva ej blott
förmågan af aning, utan äfven af en fullkomlig kunskap,
om hvad framtiden har att förkunna. Det är blott vår tid
förbehållet att förneka allt, som ej kan vägas, mätas, kokas
eller ses genom mikroskop. Ä en annan sida är menniskan
allt för mycket böjd att gifva betydelse åt sina egna
inbillningsdrömmar, drifven dertill än af högmod, än af
obelåtenhet med det närvarande tillståndet.» — »Ja, det må vara
härmed hur det vill», genmälde ynglingen; »men Gud vet,
om vi åler någonsin se hvarandra.» — »Allt det der, slår i
en högre styrelses magt», blef mitt svar, »och skulle vi icke
råkas här nere, så låtom oss komma öfverens att mötas
och uppsöka hvarandra i en fullkomligare verld.» — Härvid
fattades hans hjerta af en oemotståndlig hänförelse. Han
gret vid min sida. Jag kände, huru de varma tårarne föllo
på min sjunkande hand, och ett halfhögt snyftande: »ja, vi
skola visst träffas», framstapplades af hans läppar. Vi
åtskildes, begge uppskakade och rörde. Vid afskedet, sade
han: »om ej förr, mötas vi här.» Jag såg efter honom.
Han var försvunnen.

När jag hemkom, fann jag ett bref på milt skrifbord,
med inbjudning att besöka en landtjunkare, en mil utom sta-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free