- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
250

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

250

liten, den halkade ur hand, och för andra gången försvann
den olycklige i djupet. En stund derefter uppkom han för
tredje gången, några famnar derifrån. Kamraten simmade
äfven dit. I detsamma grep den drunknande om vännens
fot, och drog den biträdande med sig ned till botten.
Länge kämpande att slita sig lös, uppkom ändtligen den
sednare, hemtade något andan, kastade sig åter ned i
djupet; men den älskade syntes ej mer. Han var försvunnen.
Strömmen hade dragit honom med sig. »Ännu i denna stund»,
tillade berättaren, »hafva vi, oaktadt allt bemödande, ej
förmått igenfinna den aflidne och begråtne.»

Jag kastade mig hastigt i kläderna, med
tillkännagifvande, att vi skulle gå till stället för att åtminstone,
om möjligt vore, taga rätt på den döda kroppen. — »Det
var besynnerligt», sade min följeslagare, under den
skyndsamma gången dit, »hvilka egna aningar Gustaf hade», så
kallades han, »om sin förestående död. Jag ihågkommer nu bland
annat, huru ban för trenne dagar sedan, i sällskap med sin
mor och sina syskon, spatserade denna väg. Hunnen till
strömmen, stannade han der mycket tankfull och dyster. På
tillfrågan, hvarföre han var så allvarsam, och hvad det var,
hvaruppå ban lyddes, svarade han: jag tycker det är
någon, som ropar mig-i vattnet, men jag ser ingen menniska.»
Vid återvändandet gick han för sig sjelf, och när han
hemkom, satte han sig ned vid klaveret och komponerade
musiken, till ett poëm, kalladt: Vattnets Krushing, och
hvilket föreställer Sappho i det ögonblick då bon, gripen af en
förtviflad kärlek, kastar sig i vågorna.» — Vi hade nu
uppnått stranden af strömmen, der den beklagansvärde
omkommit. En mängd nyfikne hade på höjderna deromkring
församlat sig, under det några fiskare foro med draggar upp
och ned för att uppfånga den döde. Sedan vi en stund
stått och sett derpå, steg jag med min följesvän i en liten
ökstock, och begaf mig äfven ut att forska. Vi hade
ungefär rott en qvart af och an, då jag varseblef en nyss
afbruten narcissa komma sakta flytande på vattnet. Jag
önskade taga upp henne, och vi rodde blomman tHl mötes.
I detsamma jag böjde mig ned för att upptaga henne,
skimrade något ur vattnet emot mig. Jag bad den roende hålla
stilla. Jag såg än en gång ned, och, o jemmer och ve!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free