Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
ning framsusade då ifrån den ena till den andra: »hvad han
är vacker! hvilka gudomliga ögon! hvilken ren panna!
hvilken behaglig ledighet i alla hans rörelser! hvad han
sjunger väl! hvad han är sedig och städad i sitt
uppforande!» Hvad under, om dä Claudine äfven suckade för den
förtjusande ynglingen. Hans bild sväfvade beständigt
framför benne, och mången enslig natt vakade hon, badande i
tårar, på sin bädd. Såg hon då om morgonen blek och
förgråten ut, spridde sig vid hans inträde glädjens hela
rosensken på kinderna. Sorgen var glömd, saknaden förbi.
Aldrig tänkte hon derpå, alt med ett enda ord säga honom,
huru dyrbar han var för hennes hjerta. Det var nog,
endast hon fick andas samma luft, som den ädle, och lefva
åtminstone en timma om dagen i hans umgänge. Var han
försvunnen, så lekte hon med hvad hans hand nyss vidrört.
Allt var henne så kärt. Musikalierna, tangenterna på
klaveret, myrtenträdet i fönstret, ja, sjelfva den iskalla
ledstången, hvarvid han stödt sig under nedgången. När han
väntades, stod hon långa stunden och såg utåt gatan för
att på förhand blifva bonom varse. Stundom tyckte hon i
farstun höra hans gång och spratt till af glädje. Gick hon
då ut och fann ingen, blef hon så misslynt, satte sig
hem-ligen att gråta, tills det tog i dörren och den älskade stod
i sjelfva verkligheten framför henne. Dä steg en hög
rodnad öfver kinderna, hennes knän ville liksom svikta och
hon kunde med möda sansa sig. När underrättelsen hann
hennes öra, att den sköna ynglingen ej mera fanns till,
kunde hon ej längre fördölja sina känslor. Liksom från sina
sinnen, aktade hon hvarken faderns eller moderns
förmaningar eller räd. Blott att få dö, det var hennes högsta och
enda önskan. Hon; ville hvarken taga mat eller dryck
till sig; hon tålde ej en gång dagens ljus. Vid anblicken
af vatten eller något som skimrade, föll hon i svimningar.
De fordom blomstrande kinderna vissnade bort inom några
dagar. En hemsk dysterhet strålade ur hennes ögon. Hon
hade liksom förlorat känslan för allt annat. Ingen hvila om
dagen, ingen sömn om natten. Snart voro ögats tårekällor
uttömda. Hon kunde ej mer hvarken gråta eller sucka.
Stirrande, med håret kring axlarne, stod hon hela timmarne
vid fönstret, eller satt och afplockade det ena bladet efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
