- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
276

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

276

7.

Kornett Havre de Gruce svar till Monsieur Trippendans.

»Hvad gör icke kärleken? Jag förlåter eder alltså,
ehuru det är påkostande; ty ni har verkligen sårat mig. 0«
måndag klockan 8 infinner ni er på maskeraden. Ni
trSf-far mig der, klädd som Hvita Frun. När ni tilltalar mig,
så lägger jag tvenne fingrar på munnen till tecken, att- ni
råkat rätt och att jag är eder Mathilda. För öfrigt är jag
stum. Klockan nära midnatt försvinna vi. Ni bar dä i
ordning en hyrvagn. Hvart vi resa, skall jag då säga er.
Himmelska magter bislån oss! Endast kärleken är mägtig
af en sådan uppoffring. Jag anförtror nu hela mitt jag i
edra händer; men skulle ni trolöst besvika mig, så vet,
att det är ni som stöter dolken i bröstet på eder in i
döden trofasta Mathilda.»

Måndagen ryckte an, och ju närmare det afgörande
ögonblicket nalkades, desto uppskrämdare blef monsieur
Trippendans. Något synnerligt mod hade aldrig klappat i hans
jungfruliga barm. Det Var, liksom skulle han väntat sig att
blifva bysätt. Den ena kåren efter den andra lopp, likt ett
par slottskansli-betjenter, öfver bäns rygg. Benen voro kalla,
som marmorblock, händerna, som hade’de hållit snö mellan
fingrarne, och på sjelfva nästippen satt, alldeles som på
rönnbären i November, en glittrande frost. Det var
egentligen fåfängan, som ännu höll honom uppe; ty någon
våldsam karlek hade han väl aldrig hyst till Mathilda. Det var
äfven denna egenkärlek, hvilken till en stor del uppsporrat
honom till det äfventyrliga frieriet; emedan han helt och
hållet inbillade sig, att ingen flicka, i fall han allvarligt
föresatte sig det, kunde undgå att blifva förälskad i honom.
Blott han hade sin dekaterade frack på sig, dito
manschetterna med stenkolsknappar vid handlofvarne, den svarta
sammetsvästen, den blixtrande kråsnålen och de knarrande
bockskinnsstöflarne, samt lade flöjten till munnen, hufvudet,
halft försmäktande, på sned, Hvila Frun framför sig, och tog
den söta, hyggliga minen på sig, kunde det ej slå felt,
att alla tärnors hjertan började klappa för den kungliga hof-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free