Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag står vid det tysta vattnet.
Jag står vid det tysta vattnet
och ned uti himlen ser —
I» speglade, gyllene stjärnor
o, kunde jag fånga er!
O, kunde på en gång jag famna
den fägring, som jorden har,
och himlens eviga skönhet,
som dröjer i djupet kvar.
Då, utan tvekan, jag toge
dit ut i natten ett språng —
men stjärnorna blott äro bländverk
och djupet gyttja och tång.
1892.1
Aldrig skiljas!
I sommarnattens stjärneljus
jag bort ifrån dig rodde,
en bro af silfver månen slog
från näset, där du bodde.
På denna väg till mig du kom,
så ljus som skyn där oppe,
och i ditt hår som diadem
brann aftondaggens droppe.
Och fast i fjärran snart ditt hem
sjönk ned i natt och dimma,
jag kände dig helt nära mig,
såg mörka ögon glimma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
