Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i sorgdräkt klädd, smärt, högrest, guldblondhårig,
furstinnelik till hållning och till ton.
Hon böjde knä tätt framför fältherrns stol,
och upp mot honom ögonen hon vände,
och när han såg på henne, sällsamt kände
han denna blick: den värmde liksom sol.
Och när hon långsamt började att tala,
flöt hennes stämma lika mild och klar,
som om af Gud den henne gifven var
att dem som lida trösta och hugsvala.
” Barmhärtighet!” var hennes första ord.
”Du, stränge herre, som oss Öfvervunnit,
hvad vill du mer?. . . Se, halfva staden brunnit,
och blodet ryker ifrån sköflad jord!
Där ute, stelnade på fallna skansar,
nu ligga våra mäns och bröders lik —
som segrare, vid dånande musik,
du drog hit in med blodbestänkta lansar.
Är du då icke nöjd med äran blott,
skall skammen dina stolta vapen fläcka?
Är det ej nog din törst i blod att släcka,
vill du med våldtäkt söla detta slott?
Mitt slott det var, och det har höga anor.
Här inne stod det mången sångarstrid,
och priset alltid vann den skald därvid,
hvars sång likt bruset ljöd i segerfanor.
Men ingen fana, när den blåser ut,
kan klinga som en sång, om den i vecken
ett enda illdåd gömmer, ty den fläcken
är den, som bjärtast lyser fram till slut...!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
