Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjälmar, som sett svärdshugg ljunga,
harnesk, guldinlagda, tunga.
Ensam dock bland denna prakt
slottsherrn lefde, död för världen:
sorgen med hans själ fått makt,
vakade vid hufvudgärden,
följde honom steg; för steg,
fram och åter genom rummen,
men en suck blef ej förnummen —
hjärtat led, men munnen teg.
”Snö och mörker,” så han tänkte,
lyssnande till stormens brus,
”julekväll och inga ljus! —
Förr hvar ruta festligt blänkte,
granen räckte upp till tak,
doft af lack i hvart gemak.”
Och förbi hans inre syn
sågos kära bilder draga. . .
hon var stjärnan i hans saga —
unga, vackra Evelyn.
Hon hans hustru var en gång —
här ett glitter blicken skymde —
tills en höstkväll bort hon rymde —
se’n föll natten, djup och lång.
Dårad af en främlings sång
med en baryton hon farit;
tjugu år hon borta varit.
Tjugu år! en evig tid
för ett hjärta, som ej glömmer,
men i djupet hemligt gömmer
kvinnan, som det fäst sig vid. . .
I sin vakna dröm han stördes —
kammartjänarn komma hördes.
Hvitt hans hår som grefvens var,
svart livréet, som han bar.
”Grefven är serverad,” sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
