Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ej någon detta dystra slott bebor;
i öde salar frodig mossa gror.
Och läderlappens vingar fladdra skyggt
i mörka tornrum, där det suckar styggt.
Den siste slottsherm dött för länge sen;
i rämnadt grafhvalf multna nu hans ben.
Och rostad flöjel ifrån spetsigt tak
med klagan fyller sofvande gemak...
En stilla vårnatt hvarje hundra år, —
så lyder sägnen, som om slottet går, —
ur hvälfda fönster strömmar plötsligt ljus,
och flöjtspel blandar sig med hafvets brus.
I riddarsalen fladdra fanor då,
längs marmortrappan sköna pager stå,
och slottet återfår på en minut
den prakt, som sekler hafva plånat ut.
Då firar kärleken sin stora fest. —
De, som på jorden älskat, lidit mest,
till lifvet väckas ur sin långa blund
till ljufva famntag för en kort sekund.
Se, Beatrice! Dantes arm hon tar,
hon, som en gång hans sånggudinna var.
Och skalden ler, han, som ju aldrig log,
sen föremålet för hans kärlek dog.
Där strålar Julia i Romeos famn!
Som förr han hviskar hennes ljufva namn,
som förr de byta långa kyssar nu
och glömma Capulet och Montague.
Här Sapphos klagan ljuder icke mer:
den man, hon älskar, böjer knä och ber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
