Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI.
I lifvets strid, den bittra och den tunga,
det gifs ett ögonblick af vapenro,
då änglar ifrån höjden sakta sjunga
om barndomsminnen och om barndomstro.
De hvita flingor vid den tiden falla,
likt bud från ofvan de i natten gå,
försonande, förbrödrande oss alla —
de store starke, och de svage små.
Och granen tändes. Julens grenljus tindra
i rikmans och i fattiglappens hem,
men än, hvar helst den aftonen de glindra,
där hörs från höjden ett: Gud skydde dem!
Gud skydde dem, de svenska hem, som fira
sin jul vid festens glimmande pokal,
där glädjens alla unga féer vira
sin krans af rosor öfver höghvälfd sal!
Gud skydde dem, där inga festbloss lysa,
där låg är dörren, mörkt är hemmets rum —
Gud hjälpe dem, som hungra och som frysa,
och där, som julens ängel stannar stum...
Ej stum!... Han ber er, I, som lifvet
har räckt sin bägare af ädel saft,
som spisen frukterna på silfver, drifvet —
o, räcken åt de arma mod och kraft!
Se, flingor falla!. .. Det är frusna tårar —
o, värm dem, värm dem vid ett hjärtas glöd!
Och när de tina, blomma tusen vårar —
och tusen räddas ifrån sorg och nöd.
1895.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
