Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad gör det er, om allt i spillror gick,
om natt och kaos öfver världen rådde,
blott mörka glober för ett ögonblick
dig salighet förutan like spådde!
O, fråga ej, min son, hvad kärlek är —
o, fråga ej, jag kan det ej förklara.
Och fastän lifvet nog dig saken lär,
du, liksom jag, skall aldrig kunna svara.
1891.
Blanche.
Min älskade, min själ!
Mot rutan regnet slår,
och höstens vind till storms mot trädens kronor går.
Ja, allting är förbi: sol, sång och ljumma vindar,
och bladen skiftat färg på Kungsträdgårdens lindar.
Du skiftat känslor, du! Finns väl ett minne kvar
af drömmen, som vi drömt i gångna sommardar ?
Din smekning och din kyss — min vackra dröms
fullbordan —
ha de väl också kylts af grym och bister nordan?
Minns du, hur varm du var? För dig blott ett det
fanns —
ej rang, ej jordagöds, och ej juvelers glans —
blott stundens salighet och de där tre små orden,
som i ett enda nu gör himmel utaf jorden:
jag älskar dig! Det var de ord vi bytte då,
när skogens skymning slöt sin trollkrets kring oss två.
Minns du den sista gång? I månljus blänkte viken;
ur fjällen... då och då svagt tonade musiken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
