Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77// Döden.
När framför mig mörk, obeveklig står
den höga skepnad, som vi Döden kalla,
ej blodets vågor då af fruktan svalla —
nej, lugn min puls och lugnt mitt hjärta slår.
Jag lifvets tomma intet har lärt känna —
en enda önskan finns ej mera kvar,
och inga tårar mina ögon bränna,
när jag din hand, o, Död, till hälsning tar.
Välkommen är du! Som i dagar unga
jag törstat efter bägarn, fylld till rand —
så längtar jag nu i din båt få gunga
hän öfver okändt liaf mot okänd strand.
Tag mig, o Död, i dina starka armar —
så ljuf var ännu ingen kvinnas famn —
från godtköpsmarknaden, där lifvet larmar,
bär mig till evig hvilas tysta hamn!
Man flyr, när mörk din skugga synes stanna
på lyckans stig, där rosor regna ner —
när törnekransen vrids kring fårad panna,
du blir den lycka, hvarom hjärtat ber.
Jag misskänt dig. Jag låtit språket klinga
till lifvets lof som till en ädel väns,
men hvad som lifvet ger — ack, det är ringa,
ty lif och kärlek, ära ha en gräns.
Men du, o Död, din skänk tar icke åter —
du evigheten ger och ej ett nu.
Mild som en mor du kysser den, som gråter,
till drömlös sömn — välsignad vare du!
__1897.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
