Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Elise Hwasser.
Det är liksom i dröm. .. Mot kusten slår
ett haf i storm och stänker skum och glitter
högt öfver klipporna, där hennes Vestråt står.
Och ensam jag vid hennes dödsbädd sitter.
Jag ser de välbekanta, kära drag,
jag ännu minnes ifrån gosseåren,
när hon från scenen vann de stora slag,
när hon var varm och segrande som våren.
Och stormen ryter. Ljusen flämta matt
men höga vålnader omkring mig gästa —
det är som gaf mig denna dödens natt,
hvad lifvet en gång skänkte af det bästa.
Förbi mig skrida skepnader från förr —
jag Hjördis ser, ser Sigrid, Desdemona,
och invid Duncans hemska, tysta dörr
står ladyn — hon, som ville makten råna.
Hon vrider händren ... O, Veronas natt
med stjämeljus och sång af näktergalen —
jag glömmer döden, glömmer den för att
med Romeo gå med på karnevalen.
Ånyo tjuter stormen — hör dess skri —
fru Inger kämpar att sin son befria —
i nästa stund är denna scen förbi,
och bödelns bila väntar nu Maria.
Gif akt, gif akt, jag ser en praktfull sal —
o, skön är Myrrha, skön som ingen annan,
bedårad drömmer kung Sardanapal
och sköter ömsom sländan, ömsom kannan.
Ett stänk mot rutan — klang af tamburin —
se Nora, Nora tråder åter dansen! —
Kleopatra i bägarn skänker vin,
och nakna armar härma marmorglansen...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
