Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt lidande och sina synder bikta.
Han är en skald, en af de store få,
som aningsfullt tycks lifvet helt förstå.
Och när det tidens största lyte gäller:
den egoism, som hänsynslöst går fram,
han utan nåd den då till marken fäller. —
Men rosor slingrar han kring murken stam.
Han tror på kvinnan. Är i synd hon boren,
hon dock fått glans af himmelen och våren.
Hon midt i mörkret likväl ljuset är
och, fastän svagast, starkast ödet bär.
Som Shakespeare Ibsen tillhör hela världen.
Och dock, hur är han formad af sitt land!
När han tog vandringsstafven i sin hand,
ej Norge glömde han på sydlandsfärden —
nej, blott en norrman kunnat dikta Brand.
Brand, lika djup som Goethes Faustsaga,
är tystnadens och ensamhetens dikt —
förbi oss vidderna och fjällen draga,
en själ, som födts bland dem, gör här sin bikt,
och hederns alla hemska röster klaga.
Brands Gud tar ödemarkens skräckgestalt,
och hård och känslolös, som själfva hällen,
med norrskensflammorna i vinterkvällen
för Brand han skrifver: Intet eller Allt!
Och prästen kräfver som hans Gud befallt.
Han fordrar allt, men offrar allt tillika.
Och trotsigt lycklig i sin blinda tro —
som icke ens för kärleken ger vika —
han vill till himlen bygga själf sin bro.
Men viljan här på jorden har sin gräns,
och upp till himlen ingens vilja hinner —
dit Guds barmhärtighet blott vägen finner:
Gud är ej straffets Gud, men kärlekens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
