Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag blef qvarhållen i redutten och använd till springpojke
med ordres till flyglarne och rapportbiljetters framförande till
postdragoner, som suto färdiga att vidare fortskaffa dem till
brigadchefen i S:t Michel. En gång då jag sprang med en sådan
rapport, hörde jag mitt namn nämnas af en bland de många sårade,
som lågo i min väg. Jag igenkände lieut. Thilman, med hvilken
jag följt till arméen ;• skuten genom bröstet, låg han i en bäck af
blod. Mina känslor upprördes, men jag vågade ej stanna. »Jag
begär cj annat af er, än att sluta mitt usla lif», ropade han efter
mig. Jag sprang bort till postdragonen, men var snart tillbaka,
och med tillhjelp af en kamrat och en artillerist bar jag den
olycklige till en däld, där en fältskär varo sysselsatt att förbinda
sårade. Följande natten var han död. Återkommen till redutten,
väcktes min uppmärksamhet på en officer, klädd i arméens
uniform, som sades vara brigad-adjutanten Döbeln, samme herre, som
så underligt kort förut fixerat mig. En granat flög nära öfver
redutten: folket hukade sig ner för det fräsande ljudet. »Huka
er intet!» skrek herren, jag gapade på. Strax därefter träflfades
min man i pannan af en förilugen gevärskula, som studsade ur
såret. En ström af blod flöt ut. Med högra handen slog han
sig för pannan, den vänstra kastade han om min hals. Jag
fattade honom om lifvet och utan att vackla sprang han med mig
ur redutten; jag förde honom vidare ner till dälden, där jag visste
fältskären vara. Under vägen mumlade han något för sig sjelf,
som jag tyckte, en bön eller .välsignelse. När jag skiljdes från
honom, kramade han min hand och sade: »tack, min vän, om jag
lefver, skall jag minnas er». Sådan var min första bekantskap
med general v. D.
»Striden fortfor allt vidare till solnedgången, då ryssarne
drogo sig tillbaka till Christina, och segeru blef fullkomligt
vår. Rysligt var det, att efter drabbningens slut med
lugnare sinnesstämning se den mängd menniskokroppar, som på ett
så litet stridsfält lågo tätt vid hvarandra, både* fienders och egnas.
Men mäst förvånande var att se 2 till 300 man uppresa sig från
de döda och öfverlämna sig som fångar. Desse hade, då de ej
mera sågo någon möjlighet att komma undan, kastat sig ned och
lågo örörliga med de slagne».
»Vid högqvarteret hade jag blifvit recommenderad hos
brigadchefen och fick den oväntade utmärkelsen, att som kurir framföra
till konungen brigad-chefens rapport om Porosalmi-drabbningen.
Yid Kyro hade jag förlorat alla mina kläder: de jag hade på mig
voro ohyggligt smutsade, man kunde ej se hvad färg de gula
benkläderna hade. Ingen rock, ingen väst och sirtuten fasligt
ned-sudlad i synnerhet af Tihlmans och v. D:s blod. Jag ville som
en godhet undanbedja mig denna beskickning; men Grönvall
hindrade mig och försäkrade att i det ärende jag var stadd, vore
jag bäst klädd. Jag började märka, att Grönvall tagit en fader-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
