Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ledes till snar fred; och det allt under uttryck mot somliga
personer och åsigter, kanske öfverdrifna, såsom hans
brinnande sinne lätteligen föranledde till, men säkert ej
behagliga att åhöra, ej heller bättrande det förhållande hvari
han nu stod till dem som hade styrelsen om hand.
Tilldragelserna under årets lopp visade huruvida han spått
sannt, åtminstone om kriget.
Yestra arméen, som med den sjelftagne befälhafvaren
vändt ryggen åt sina fiender, upptågat mot sin konung
och nu hunnit sitt mål, hufvudstaden, där den förblef
liggande overksam till inpå hösten, ådrog sig allas blickar
och tankar under rådande vapenhvilan. Yid norska
gränsen hade generalen, frih. Armfelt först haft befälet öfver
den. Han visade sig här i flerahanda måtto mycket
förändrad, sedan den tid han yrade och verkade som
Gustaf III:s älskling: förföljelserna under förmyndarestyrelsen
och dem åtföljande olyckor hade, med ständigt vexlande
förhållanden, tämt och lärt hans rikt begåfvade själ
mycket. Af Gustaf Adolph genast insatt i ära och
värdigheter igen, hade han i Pommern haft ett befäl och velat
företaga kriget mot Napoleon på kraftigt sätt, vid en
gynnsam tidpunkt (när N. fördjupat sig mot Ryssarne i
Ost-Preussen), men snart erfarit konungens
oefterrättlighet och, liksom flere förståndiga herrar, hvilka rådt till
ett bättre förfarande, fått röna onåd och resa hem.
(Redan här steg oviljan hos klarseende krigsmän så högt att,
hade ej svenska sinnens afsky för en sådan ogerning och
äfven de trogna finska regementernas närvaro förhindrat
det, något dylikt som skedde d. 43 Mars 4809 säges
lätteligen kunnat hafva inträffat, hvilket kanske skulle
hvilken dessförinnan borde fjet^ras. Vid förra fallet var v. V.
synnerligen i sitt element. — v. D. var också fullkomligt i V:s smak:
»Det är karl det, han kan slåss, om någon!» yttrade denne om
honom. v. D. åter gaf Vegesack igen lofordet, på sitt vis; man
hörde honom en gång säga: »Det är en dugtig karl, men en
förbannad slarf»; ett stort beröm i hans mun, då han sällan gaf
sådant; med den sednare satsen syftade han väl mera på V:s
enskilda förhållanden. De hade många sidor gemensamma, men i
det hänseendet voro de alldeles olika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
