Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
däraf beröras — och vanställas. Det sammanhänger med ett hos
nyare författare öfligt bruk att, såsom det med ett forskönande
namn heter, construera — men som oftast egentligare borde
återgifvas med: tillvränga — historien. I Wredes biographi yttrar
nemligen Hr —N — sedan han omtalat huru Kamenski
qvarlemnat 3,000 man vid »Örö», (såsom ban plägar skrifva det) »för
att hindra Wrede öfvergången, förstörande under »sin» reträtt alla
broar på vägen, därmed försvårande Wredes »återtåg», så att han
ej ankom till södra stranden af Umeå elf förrän den 21 Aug.»: —
»Han kunde således ej deltaga i de vid denna expedition då redan
slutade strider. Det norska anfallet hade således ej litet gagnat
Byssarne; ty utom det anfallet, som nödgade Wrede att vända
sina krafter äfven åt vester, kunna vi ega rätt att hoppas att
utgången vid Eathan blifvit en annan, än den som så djupt
beklagas i vårt land, och således fredsvilkoren i Fredrikshamn kunnat
annorledes uppställas. Norrmännen borde ej förgäta att lägga detta
på sitt samvete.» — —
Att Norskarnes infall ej hade ringaste inflytande på Wredes
rörelser mot Kamenski, (då, utom annat, styrkan som v. D. mot
dem använde blifvit tagen från Upsala, och ej från W:s trupper
vid Ore, — hit hade ock samma, omkring 3 bat:r, redan
nedkommit till förstärkning) ej heller på »utgången vid Rathan», eller
p& fredsslutet, är af den föregående berättelsen nog tydligt, och
hade gerna med allt slikt kunnat lemnas därhän såsom hörande
till Hr —N:s vanliga bara skrif- och tryckfel. Men slutpunkten
i denna historiska uppställning, som är så svag, att den blott
behöfver ses på, for att falla, var för egen att utan bemärkande
gå förbi. Det gjorde oss ondt om de Norskas samveten, hvilka
vi ville lätta från den svåra börda Hr —N pålagt, nemligen att
de hade, såsom krigare bör, i ett formligt förklaradt örlog lydt
sin konungs befallningar och sökt bereda sin fiende samma goda
som han ämnade och gjort dem, därest tillfälle gifvits. Ty
Armfelt jemte medhjelpare, som på konungens befallning skulle
inkräkta Norige, gick säkerligen icke åstad till värfvet i de ömmaste
afsigter. Och vid någon besinning på saken frisäger visst Hr —N
Norrmännen från berörda skuld och båda de stridande parterna
från den att icke hafva, såsom han, kunnat känna och lyda de
broderliga rörelser som först en rymlig tid härefter uppväcktes
och förenat folken. I allt fall borde väl pligtens bud följas: och
trohet har hittills af ädle prisats som dygd. Huru vi således
än glädja oss åt att hatets tider emellan grannfolken försvunnit,
förbjuder en sanningsälskande historia oss att fordra annat af dem
än hvad de då kunnat åstadkomma, eller att på dem öfverflytta våra
åsigter. — Vi hoppas således att Hr —N tager denna
historieomoraliska rättelse till godo och upp i den lilla samling af sådane
som oundgängligen — och oumbärligen —• åtföljer hvarje del af
vårt dyrbara biographiska lexicon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
