Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
Detta har väckt erinran hos oss om några drag vi hört
berättas efter v. D:s fälttåg i Jemtland och som visa hans
sinnesstämning. Då han på resan ditopp for förbi Lifgrenadierbat:n,
hvilken var stadd på sträcktåg, hade majoren därvid — beskedlig
karl, men ej van vid krigsförhållanden — som sport om hans
ankomst och ville bereda en glad öfverraskning, låtit truppen göra
halt och en vacker parad m. m„ att vederbörligen hälsa sin
gene–ral. v. D. vardt häröfver misslynnt och yttrade: »Hvarför bråka
med folket och uppehålla dem i den rörelse de äro; om jag velat
hafva denna hedersbetygelse, hade jag sändt min adjutant förut
och befallt den.» Då samma trupps officerare sedermera skulle
på öfverstebostället Frösön uppvakta generalen, sökte de honom
förgäfves, i hela våningen genomspanande rummen; slutligen
påträffades han sittande tyst och fördjupad i sina funderingar bakom
en tillbakadragen dörr. Talet föll genast på skeende krigsrörelser:
fienden troddes skola någon tid hålla sig fast i Hjerpe skans.
»Och Lifgrenadiererna är rangregemente; skall ha företrädet, äran
att vara främst i stormen», — öfverraskade v. D. deras major
med. Men Norskarne kunde i byn därinvid hejda Svenskarnes
pårusande. »Hur brukar herr majoren göra, när han stormar en
by», frågades nu. Denne sade sig aldrig kommit i tillfälle till
sådan erfarenhet. »Hvad, redan major och ej intagit en by!»
genmältes då med förvåning; hvarefter upplysning meddelades om
nödiga anordningar som därvid borde träffas. »Och sen skall man
icke stå och pluttra bort skotten mot husen, utan ränna på dem
med bajonetten; skocka de sig tätare hop på ett ställe, så är där
en högre officer — och då raskt fram och — sätt bajonetten i’n.»
— v. D. beräknade väl att han, genom hurtigt angrepp, tilltagset
handgemäng, samt om han »lyckats beröfva Norskarne befäl och
dettas lugna ledning, lättast skulle blifva mästare öfver dem som
voro föga krigsvane. Lyckligtvis gingo de in på en hederlig
öfverenskommelse, som båtade båda parterna. De hade så hastigt
dragit sig ur skansen, att Svenskarne ännu funno deras soppa
efter dem varm och färdig, och många höllo på att drunkna —
en hop skall verkligen omkommit — när de påskyndat
öfvergången öfver ett sund. Några funnos emellertid som misstyckte
att man vid Bleckåsen lät hot så inverka på sig af befälhafvaren
för en så liten styrka; en deras käcke officer skall, full af
förtrytelse öfver att så komma hem utan strid, afbrutit sin värja.]
Härmed afslutas hvad vi i korthet kunnat andraga
rörande expeditionen till ^Vesterbotten 1809: den var
Svenskarnes sista företag, med den största utrustning och
dyrbaraste förberedelse som mot en ställning skett under
kriget — syftande sedan åt det största ändamål. Det
blef äfven, ehuru till sitt utkast skenbarligen så enkelt, j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
