Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
En stor hop af finska soldaterne uppfattade
visserligen icke, då de ej förstodo språket, denna sorgliga
slut-chör i det bedröfliga drama hvari de så många gånger
uppträdt som goda medspelare. Men de visste hvad
festen innebar: för många ett afsked från det käraste man
äger på jorden, från fosterland, hem, anhörige och
vänner, och de kringståendes häftiga smärta meddelade sig
äfven åt dem. De begärde enträget att få talet
öfversatt, hvilket gjorde att det vardt fattadt i skrift, sedan
v. D. och några officerare, hvar för sig, sökt påminna sig
och sammanställt stycken af dess innehåll. Sålunda kom
detta korta sammandrag öfver kriget till mannamodets och
trohetens förherrligande, med de kraftiga maningarne om
vänskap, hågkomst och tacksamhet, som ej af
gränseskillnader och haf borde låta sig hämmas, att gå bevaradt
genom efterverlden, och blef en fortverkande handling,
hvilken, likasom berättelsen om händelserna under dessa
tvenne år, af ingen Finne eller Svensk, krigare eller
annan, lärer kunna betraktas, utan att han känner sig
mäg-tigt fattad af grämelse och längtan. Skalderna hafva
också redan eröfrat sig det bördiga fältet; måtte hvad de
utså och häfdatecknaren förvarat blifva frön till en
kommande skön blomstring och välsignelserika skördar 1
Var v. D. en bland de förste som vid finska
krigets början framstått, så blef han äfven den siste liksom
öfverlefvande, sedan så många befälhafvare afgått eller
dragit åt andra håll,’ som fick den smärtsamma pligten
att ledsaga det till* ro; med sitt tal har han, liksom så att
säga, ristat minnesrunorna öfver det. Hans och hans
Björneborgares ära står därmed innerligt förenad, och i de gla-
likt tillfälle, i åtauka på Finlands och de at’ honom älskade
tappres bortgång, blifvit så öfverväldigad af smärta, att han i våndan
kastade hatten och ref bort svarta bindeln från pannan,
förklarande sig nu färdig att dö oeh utfarande därjemte i de hårdaste
ord mot dem som vållat den gräsliga förlusten; det var ett så
djupt skakande uppträde som man endast en gång i sitt lif tål
vid att upplefva, anförde berättaren. — v. D. hörde nemligen till
dem som straxt i början ansågo freden förhastad och för dyr. »Men
en dålig fred är bättre än ingen fred i Sveriges närvaraude
belägenhet», skref Adlercreutz tröstande till Wrede d. 23 Sept.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
