Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
»Aldrig hade nära 6,000 krigare sträckt för en uslare fiende
vapen. Dessa automater, som Ryssarne kallade soldater, väckte
mera ömkan än förakt. De fleste voro för dåliga att
någonsin göra anspråk på namnet krigare; och Svenskarne kunds
saga till sina Chefer, som fordom Caesar till sina soldater:
»Blygens J ej att lemna oss i dessa barnens händer!» — Den 8 Maj,
sedan Ryssarne med den dem oskiljaktiga fruktan inkommit i
fästningen uppgåfvo de krutförrådet, utom hvad som var till valls,
nära 1,700 centner — Kanonerne till 2,500, de blesserade till 28
man, de sjuka till 200.
»Misstager jag mig ej, så skulle Sveaborg, med dess docka,
varf, skärgårdsflotta och förråder, hedrat sjelfva England, och så
väl där som i Frankrike blifvit ansedd för en place, hvilkens
förlust ej lätt kunde ersättas.»–
Durietz’s berättelse lyder:
»Dagen förrän H. M. Enkedrottningens Lifregemente
utmar-cherade, befalltes på orderna, att kompagnierna skulle inkomma
med förteckning på det uteblifna manskapet samt deras
permissionsort. Mitt skrifteliga svar blef: att jag dagen förut kl. 12
upp-brännt alla kompaniets handlingar, hvarför jag icke kunde gifva
den fordrade förteckningen; men att jag likväl med säkerhet på
minte mig, det N:o 27 Lindström var permitterad till Upsala,
hvarifrån han genom Konungens Befallningshafvande kunde
reqvi-reras. Vid paraden fick jag tilltal för den uteblifne förteckningen.
Mitt svar blef: att jag väl önskade minska, men ej öka, olyckliges
antal; och i fall meningen vore att komplettera Regementet åt
Ryssarne, jag då finge tillkännagifva, det mitt kompani uttjent sin
kapitulation med gårdagen. Mig sades med humör, att jag hela
denna tiden visat en sådan bitterhet mot förmän, och frågades
huru jag kunde göra en sådan slutsats. När jag begärde få veta
ändamålet med den fordrade förteckuingen, svarades mig hastigt:
det är i fall Ryske Generalen begär denna upplysning. — Några
dagar före Couventions slut, jag tror det var den 30 April, hade
jag journ. Platsmajoren averterade mig, det General Kamensky
skulle komma till fästningen, och att Commendanten befallt, det
honnör för honom skulle göras. Han kom utan förbundna ögon;
jag åtföljde honom från högvakten till Amiralen. Ändamålet med
visiten var att arrangera Garnisonens utmarche, hvilken Ryssarne
icke fann rådligt låta på en gång ske, i anseende till deras lilla
styrka. Garnison var då mest dubbelt starkare än de. Amiralen
och Kamensky blefvo icke ense angående vaktens besättande vid
Hårlemans port. Det var högst förnedrande att se och höra deu
afgörende ton General Kamensky förde; den gjorde en ordentlig
motsats till Amiralens. Också vardt Amiralens begäran afslagen.
Det var blott genom ett origtigt namngifvande på vakten, som
Amiralen sedermera vann sitt ändamål.
»Enkedrottningens Lifregemente var det sista som marcherade
utur fästningen. Förtviflan och sorg voro målade i mängdens an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
