- Project Runeberg -  Några anteckningar om och af general von Döbeln / Del 4 /
108

(1856-1878) [MARC] Author: Georg Carl von Döbeln
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och han således ej alltid förmådde hjelpa gamla
vapenbröder. Sielfva denna Finnarnes hängifvenhet för v. Döbeln, som
de kallade för sin fader, vid hvars segerlycka de funnit sin
krigareära så förknippad, har lätt kunnat gå Adlercreutz
litet..till sinnes; sådant ligger i menskonaturen.

Ännu en anledning till groll dem emellan har kunnat
påfinnas. Att oreda och långsamhet eller fel i en någon
gång öfverhopad kommando-expedition måste förekomma,
aet var den ytterst ordentlige, i tid och saker noggranne
v. Döbeln, som blott och bart lefde för militären, nästan
omöjligt att fatta. Lät Adlercreutz händelsevis något
sådant falla sig till last, så blef v. Döbeln mycket otålig och
kunde i skrirvelser till honom beskärma sig deröfver, hvar- v
på vi gifvit prof. Men ogema tillät han sig eljest att
klandra förmäns handlingar; knappast inför sina få förtrogna
kunde han beklaga sig öfver aem. Öfver Adlercreutz’
personliga mod och tapperhet i farans stunder, om hans
beslutsamhet att i fäderneslandets yttersta nöd, såsom d. lä
Maj 1809, sätta lif, ära och välfärd på spel för dess
räddande, hafva vi sett v. Döbeln yttra sitt loford, och han
aktade Adlercreutz högt i detta hänseende, men mindre han»
militära insigter. Att han nu inför domstolen framdragit
Adlercreutz’ order såsom hufvudsakliga bevekelsegrunden
till sitt handlingssätt, att söka rädda Hamburg, och att han
hållit den för tvetydig, enär saken tagit en slik vändning
för honom, detta var helt naturligt, var ett nödigt
sielfFör-svar mot anklagelsens hufvudpunkt, — annars hade det.
såsom han sjelf sagt, visst icke kommit i fråga. Troligen
hade generaleme, före v. Döbelns afresa till Wismar, talat
om vigten af Hamburgs räddning, hvarom alla våra
förbundne ropade, och Adlercreutz då, liksom Svenskarne i
allmänhet, yttrat sin åtrå att komma det till hjelp, så att v.
Döbeln ansåg sig i honom ha ett stöd och försvar, när han
drefs att företaga något i detta syfte, hvilket äfven
Adlercreutz’ order af d. 17 Maj,* hvan denna önskan finnes
tydligt uttryckt, tycktes bekräfta. Men, när kronprinsen
öfver-kommit, och Adlercreutz hört de skäl och betänkligheter,
som tvungo honom att ännu hålla Svenskame till baka från

* 1 rotokollen är orderns följande mening ntesluten:
»Olyckligtvis äro mina förh&llningsorder sådane, att jag icke bör knnna
coopérera med någon, hvilket härrör deraf att H. E. H. säkert tänkt sjelf
här inträffa, jag vill dock . . J> Se äfven början af v. Döbelns bref
til Adlercreutz, d. 19 Maj (sid. 64). Adlercreutz säges 1814 i Belgien blifvit
försatt i en nästan likadan ställning, hvari Döbeln varit i Wismar.
Kronprinsen hade afrest till de förbundnes högqvarter i Frankrike och
lemnat den strängaste befallning, att Svenskarne ej finge vidare röras
det minsta mot fienden. Detta kanske till följe af de underhandlingar,
som magtema utan kronprinsens vetskap börjat med Napoleon i Cha-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:31:12 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dgcant/4/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free