- Project Runeberg -  Några anteckningar om och af general von Döbeln / Del 4 /
114

(1856-1878) [MARC] Author: Georg Carl von Döbeln
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

af sjelfkrafd godhet). Framtiden utvecklar händelserna med (deras)
orsak och följder. (Historien får tillräckligt att afhandla, af små fel
och stora misstag, så vida ej framställandet deraf anbefalles den
krigsfi-skal som så värdigt agerade actor vid anställde ransakningen öfver
mig» ty då blir saken inverse o. s. v.) Samtidens bekanta till mig
veta, att jag aldrig gifvit nog omsorg åt lyckans omständigheter; mitt
lynne har dertill lagt hinder (ett lekande förakt har alltid framlyst
för inbundna förställningen). Kriget har förskaffat mig (blödande
sår, krossade ben) tomma titlar, också åstadkommit enskilta betydeliga
förluster, men jag har icke kunnat förvärfva egenskaper hvarmed
lyckan vinnes, hvarmed man blir (hos) den samma hofvärdig — och
hvarmed den bibehålles.

Nu (lofvad vare Allmagten!) har jag uppnått slutet af en
vansklig tjenstebana; med undergifven stillhet nalkas jag väl också
lefna-dens sista ögnablick. Motgångar gifva mig ofelbar rätt att det senare
önska; oskuld ger mig rätt att aldrig frugta det. Nöjd afbidas den
stunden, änskönt lagern ej kommer att grönskas vid min graf, och de
blommor som äreminnets hand ofta välment sprider öfver aflidne
tjen-stemäns skugga, frånsägas. Ty sådana trophéer frånskiljas (genom
lagar) alltid det hviloställe som gömmer en domfäld arrestants ärliga
aska!!! (för hvilken ingen tillfredsställelse i lefnadens tidslängd är
att vänta — icke eller bör antagas — icke erbjudas!).

Lyckligtvis vunno bättre tankar sedermera öfverhand,
eller befans må bända tryckfrihetslagen här kunna
till-lämpas : detta företal blef ej tryckt; annars hade brytningen
säkerligen blifvit fullständig, och generalen visserligen
fått röna en långt hårdare ofärd än den, som nu blef
hans lott.

Men hvilka voro väl de bevekelsegrunder, som
dref-vo Karl Johan till denna stränga behandling af en man,
som han och alla aktade, för en geming, som ej det
ringaste skadat, men hedrat svenska armén och som kunnat
blifva en hjeltebragd af omätlig betydenhet för kriget mot
Napoleon? Vi skola försöka att kort antyda dem, så vidt
de hittills hunnit blifva bekanta. De voro hufvudsakligen
politiska, men kanske ock något personliga.

Kronprinsens ställning var mot början af kriget icke
den lättaste; han befarade, att hafva blifvit bedragen af den
magt, till hvilken han, många Svenskar till förvåning,
anslutit sig, och i afseende på det stora mål, å hvars
uppnående hans statskonst sedan 1811 arbetat, eller Norges
in-förlifvande. I tre fördrag hade Ryssland tillförsäkrat oss
besittningen af detta land. England hade ändtligen äfven
beslutat sig för detta vilkor; ocn skulle Norges lösryckande
med de två magtemas tillhjelp föregå Sveriges uppträdande
i verldsstriden; det skulle blifva den snara belöningen för
Sveriges hållmng 1812. Det var med denna vigtiga
bestämmelse, som Karl Johan hade gladt sina nya landsmän
och hållit deras mod uppe. Det var den, han envist vidhöll
att genomföra, innan han ville skrida till de stoltare, må

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:31:12 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dgcant/4/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free