Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ledsnad på denna ohyggeliga stenpråm; 14 dagars tid har
jag icke kunnat vara utur min kammare, och den promenad,
jag der gör rundt omkring i 4 l/2 månads tid, är för min
gikt och blessyrer icke förmånlig. Jag är och blir förlorad
. . .» (här följer ett skarpt utrop.) »Jag faller af dag från
dag till helsa, lynne och krafter; en våtkall, stormig köld
är odräglig för mitt blesserade hufvud på denna stenpråm.»
Hädanefter kom han ej i fria luften och plågades emellanåt
af de dystraste inbillningar, såsom att den »våtkalla
sten-pråmen» en vacker dag skulle sjunka. Andtligen d. 21
Decem-t>er, när han i tre månaders tid af krämpor hållits inne, utbröt
en häftig feber med hosta, som gjorde honom sängliggande.
Sedan Augusti, då Anckarsvärd besökte honom, hade han
ej sett någon menniska, utom kommendanten, hvilken han
påträffat två eller tre gånger, när han vid nämda tidpunkt
(troligen efter det att hansldagan genom major v. Döbelns
åtgärd hunnit till kronprinsens öron) omsider tilläts flytta ner
i kommendantsvånirigen och inrätta egen hushållning.
Lyckligtvis slog nu vid årets utgång befrielsens stund; annars
skulle han, hvilken varit så van vid fri rörelse och
verksamhet, . lätt hafva dukat under för sina inre och yttre plå-
gor. Till allt annat hade kommit den sorgliga nyheten, att
ans älskade slägting, major v. Döbeln, stupat. När
generalen lyckönskar Anckarsvärd till slut på det ledsamma
året 1813, tillägger han: »för mig varar det hela lifstiden.»
Bland egna tilldragelser i sin lefnad vet han ock att
minnas : »den sällsamma händelsen, att årsmotstiden 3 år senare
fördes jag till samma fästning, bebodde samma
rumochfri-gafs ungefär samma tid, som grefvinnan Piper, den jag
önskat derifrån frälsa.»
Sorgen att icke få vara med i fälttåget hade
naturligtvis utgjort hans värsta pina på fästningen. Om han sport,
att de svenska generalerne i Tyskland fått tillfälle att på
slagfälten skörda några ovanligare lagrar, så skulle han
säkert grämt $ig till döds öfver att sitta inspärrad. Men, all
deras åtrå oaktadt, viste Karl Johan att återhålla dem från
deltagande i äfventyrligare, mer lysande bragder; han
måste spara sina egna män och Sverges mea nöd uttagna
stridskrafter till den fejd, som närmare angick riket, hvilken
han förutsåg skola efteråt uppkomma; under tiden fingo
Svenskame stå i andra stridslinien och blott utgöra hans
heders- och skydds-trupp. Genast, när hären vid
vapen-hvilans utgång sattes i rörelse, mot söder, hade v. Döbeln
funnit sin belägenhet odräglig; och då han ej vågade, af
fruktan, att sådant äfven skulle med onåd anses, ej heller
höll det för passande, att sjelf ingå med någon ansökan,
vände han sig till tredje person, öfverste Ulfsparre, som
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
