- Project Runeberg -  Några anteckningar om och af general von Döbeln / Del 4 /
143

(1856-1878) [MARC] Author: Georg Carl von Döbeln
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vid denna tid upptogos Svenskames sinnen af ett stort
ämne till glädje: föreningen med Norge. Ett starkt bålverk
skulle läggas till yttre trygghet och sjelfständighet, hvarpå
den inre mhetens och fridens bevarande så ansenligt beror; så
att de skandinaviska folken kunde begynna att åter lefva
ett kraftfullare lif och uppbygga sitt välstånd efter
långvariga slitningar och olyckor. Det blef ett plötsligt
fröjde-fullt omskifte i Sveriges ställning till det yttre, som den
lifligaste inbillningsförmåga sedan slutet af 1808 icke kunnat
förespegla sig. Visserligen funnos de, hvilka tyckte
Norrmännen hafva erhållit för goda, oförtjenta vilkor. Aal
säger sjelf, att det visades en eftergifvenhet, »som mera
syntes passa sig för den öfvervunne, än för segraren». Skälen
till denna oförmodade undfallenhet voro flera. Det var från
böljan lofvadt engelska regeringen, som ogema såg denna
sammanslutning, att den skulle blifva sådan, som Skottlands
med England. Underhandlingarna vid vestra gränsen
under vintem 1808—9, hvilka gifvit uppslaget till närvarande
politik, hade ock förutsatt Norges oberoende och jemlikhet,
som i Karl Johans kungöranden före inryckningen
äfvenle-des blifvit utlofvade. Det var af trängande vigt, att Sverige
snart komme till ro och lättades från de dryga bördor, som
dess svårt hemsökta folk så länge fått draga. Från
Oktober månad togo de engelska under.stödspengar ne slut, och
voro våra egna små tillgångar (372 millioner), dem
ständerna anvisat, förbrukade.* Visserligen ansågs segem ej
blifva tvifvelaktig, om fälttåget, somnittills gått så snabbt
och lyckligt, skolat för Norrmännens gensträivighets skuld
fortsättas igen; men striden kunde dock ha kostat mycket
blod och uppoffringar samt förbittrat sinnena hos det folk, som
man önskade tillförbinda sig och fbr hvilket famnen önpnats
såsom åt bröder. De engelska kryssarae, som afsperraae
tillförseln, ville segla hem, i fall afgörelsen dröjde Och ett
höst- och vinterkrig i det utsvultna landet var ingen
fag-nesam utsigt för svenska armén, ej heller för Karl Johan,
hvars menniskovänliga sinnelag ofta rördes af våra nordiska
trakters armod och deras odlares nöd.

Alla svårigheter oaktadt skulle nog andra betingelser
utkräfts, eller en närmare anslutning blifvit uppgjord, hade
man med säkerhet kunnat räkna på stormagtemas
upprig-tighet och goda vilja. Mot befrielsekrigets slut, såsom vid
dess böijan, hade Karl Johan haft skäl att beklaga s’g öf-

* År 1814 hade armén kär hemma erfordrat 600,000 rdr bco i månaden;
föregående hela år hade samma hemmavarande armé jemte flottornas
färder kostat något öfver 6 millioner bco. På krigsåret i Tyskland
hade dervarande armé förlorat obetydligt öfver 1,200 man, enligt
förslag afgifvet i Briisiel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:31:12 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dgcant/4/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free