Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
I Juli månad, efter ett kort besök, som han gjort på
Mårdnäs för boställets besigtning, kom åter frossa på
honom; krafterna ville ej återvända mer, utan ett tillstand af
långsamt borttynande med mer eller mindre plågsamma
mefianskof följde året öfver och ända till upplösningen.
Han kunde härunder ofta begagna sina kryckor och sitta
uppe och läsa; men skrifva förmådde han svårligen. Ben
säkra handen hade blifvit trög och darrande. Full
sinnes-reda och kroppsstyrka behöll han intill det yttersta, samt
visade en särdeles blid, tålig och deltagande stämning för
vänner ocji bekanta, som dagligen besökte honom. D. 19
Dec. hade han förestafvat sitt testamente och anordningen
för begrafningen. Han tyckte sig ha förnummit sina afliana
barn, som kallade på honom, och var nu säker om en snar
befrielse, lät då komma en värdig prestman, för att
mottaga till sin sista tröst den heliga nattvarden, och
samtalade med honom om öfveijordiska ting. Troligen generalen
ovetande, hade man bedt sonen komma hem från Metz,
kanske i förhoppning, att glädjen öfver detta återseende skulle
verka någon omkastning i tillståndet. Men denne fick
redan i Köpenhamn, d. 5 Mars, sorgebudet och hann således
ej ens att komma till jordfästningen. Ty d. 16 Febr. 1820
kl. 9 f. m. hade vår hielte utkämpat sin sista, allvarsamma
strid och fått nöjd och fridfull sluta sin på arbete och
vedermöda, på strider, grämelser och plågor, rikligt uppfylda
lefnadsdag, i trygg förväntan på en uppgående klarare och
sällare. Så stilla hade han afiidit, att ametsdragen behöllo
en viss blidhet utan förändring och liknade en slumrandes.
Vänner, som besökt honom dagen förut, blefvo öfverraskade,
när de hörde, att han dött så snart; ty af hans liflighet
hade de slutat, det den sista stunden ännu borde vara
af-lägsen. Kort dessförinnan hade han låtit skrifva och sielf
undertecknat några rader till sonen, hvilka stäldes på
Helsingborg.
Före den sista månaden skall v. Döbeln lidit svår vånda,
så att de gamla såren gått upp och han beklagat, det man
ej skulle ega rättighet att begagna pistolerna till botemedel
för lifvets grufliga plågor. Sedan blef han tålig och stilla
och låg sällan i yrsel. Några dagar före sin död kände
han en stark matlust och längtade efter värdshuskost, bland
annat »rullsylta», som äfven hemtades. Hans f. d. hustru
helsade just på och blef förskräckt, när hon fick se honom
äta sådant, samt frågade, om professor Trafvenfelt tillåtit
detta. »Ja, han har sagt, att jag får äta hvad jag vill»,
svarades. Då hon begynte gråta, förstående, att tillåtelsen
innebure, att allt hopp om vederfående nu vore förloradt,
tilläde han tröstande: »Efter denna sjukdomen, säger pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
