- Project Runeberg -  Några anteckningar om och af general von Döbeln / Del 4 /
157

(1856-1878) [MARC] Author: Georg Carl von Döbeln
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sigtet stört den lugna harmoni, som till skönhetsprägeln
fordras. Sin blick sänkte han aldrig någonsin inför aen,
som han talade med, denne måtte vara huru högt uppsatt ,
eller aktningsvärd som helst och eljest af honom röna all
artighet. Märkte han, att man ville ådagalägga sin
öfver-lägsenhet, så blefvo hans ögon än skarpare och hållningen
än rakare. Det kan sägas, att han i allmänhet var kärf
och kall mot karlar — kanske efter den tidens regel för
militärisk hållning — och ytterst artig och vänlig mot
fruntimmer. Barskheten i väsendet, som tyckes nu en gång vara
alla utmärktare anförare medfödd, eller åtminstone vara
nödvändig att antaga för befälhafvare, anstod honom dock icke
illa; aen mildrades genom andra, älskvärda egenskaper ooh
nedsjönk aldrig till råhet eller grofhet, så framt ej hans
känsliga lynne blifvit länge satt på prof eller för tillfället
retades genom någonting »fasligt» (norreurj, då den lätt sprang
öfver nästan ml våldsamhet. Men onekligt är, att aenna
lydnadsbjudande stränghet skaffade honom ett gehör, som
verkade, att hans befallningar till punkt och pricka utfördes,
hade ett förmånligt inflytande på truppens hållning och
förträffligt bidrog att gifva en lyckosam utgång åt alla hans
krigsförrättningar, äfven vid de kinkigaste ställningar. , I
en handvändning kunde ock det liffulla anletet skifta om, de
bistra ögonen blifva milda, ia skälmska; åsynen af en vän,
förninunandet af en glad nyhet, af en braf handling eller t. o.
m. af ett träffande dier fyndigt ord var tillräckligt att
genast omstämma till lugn och saktmod den bistre herren,
äfven i hans värsta uppbrusningar. Ett i bottnen godt hjerta
och ett ädelt sinnelag togo snart ut sin rätt. Öfver munnen låg
ett drag af vemoa, som med åldern närmade sig till
grämelse, betygande, att lifvets erfarenhet icke lösEgt berört
honom, och att hiertat icke varit känslolöst. Af allt
framspringer, att v. Döbeln till väsendet var en koleriker;
kän-slokraften och viljekraften anslogos hos honom starkt och
snabbt.

Han klädde sig enkelt, men vårdadt; slet visst sina
plagg i det yttersta, men var noggrann om snygghet och
renlighet. På stridsdagar ville han gema vara putsad och
ståtlig, om möjligt, för att hans närvaro skulle bemärkas
af egna. Den trekantiga hatten bar han tvärsför. Som
andra öfverlägsna själar satte han ringa värde på prunk
och beqvämligheter i hvardagliga lefvemet, i husgeråa och
pynt; ville blott ha allting i huset snyggt, nätt, ordentligt
och tillräckligt i det. nödtorftiga. Således tyckte han om
en simpel, men väl anrättad kost, och ehuru han, efter
vistelsen i Frankrike, t. o. m. var kännare i afseende på
bordets läckerheter, fäste han derå ingen uppmärksamhet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:31:12 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dgcant/4/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free