- Project Runeberg -  Några anteckningar om och af general von Döbeln / Del 4 /
159

(1856-1878) [MARC] Author: Georg Carl von Döbeln
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

liga, synnerligen soldater, som väckt hans medlidande och
ingifvit något hopp om förbättring; han gjorde sig all möda
att »uppväcka» och rycka upp dem, och hade äfven glädjen
att lyckas med flera. Ingen stor lön gaf han, men desto
bättre styrsel och lärdom, och när de derunder hunnit bli
pålitliga, anbefalde han dem hos förmögnare bekanta, eller
till vaktmästaretj enster, eller skaffade dem anställning som
soldater, såsom flera tacksägelsebref ännu betyga* Han
fägnade sig öfver att på detta sätt rädda menmskor åt
samhället. Det värsta var, påstod han, att få dem från att
ljuga och sedan från superi, den olyckliga tidsåldrens
för-derfliga tröstemedel. Men vi kunna anmärka dessa, som
det kan tyckas, småsaker, emedan de betyga, hvilken
mensk-lighetskänsla lefde hos en man, hvilkens yttre kanske
stundom visat sig förnämt och kallt frånstötande mot likar.
Han hade då säkerligen någon bevekelsegnmd, inbillad
eller sann, som för tillfället rådde. Ty i själ och hierta
hyste han medlidsamhet och Ömhet, ehuru ingalunda blödighet,
mot alla lefvande varelser. Han greps lifligt af bekantas
sorg och kunde röras ända till tårar öfver mensklig nöd
och elände. När en svår förlust träffat vänner, sände han
dem några Massillons tal, skönt utskrifna af hans hand,
att läsa till tröst och uppbyggelse. Och då han med egna
tillgångar icke förmådde njelpa nödstälda, sökte han genom
något klokt förslag eller någon åtgärd hos förmögnare och
mägtigare att bispringa dem. Hans anseende, många
bekantskaper och förbindelser kommo härvid till godo. När han
i hufvudstaden gick ut med sin son, gaf han merendels
något åt fattiga, och det på ett mycket vänligt sätt, samt
lärde honom att förståndigt ge allmosor och manade: »Du
skall alltid gifva den fattige något; han bär Gruds livré»,
samt sökte tydliggöra detta för honom och hvad »den
lidande Kristus» innebure.

Mot husdjuren var han synnerligt ömhjertad och
förstod sig godt på deras lynnen. Han körde sjelf mycket
beskedligt, äfven med bondskjuts, och ingenting bragte hcnom
så lätt till vrede, som att blifva vittne till vild framfart med
eller misshandling af hästar, dessa ädla djur, »menniskors
yngre [oförnuftiga] bröder.» Såg han slikt förfarande, kun-

* Vid hans regemente stod en trumslagare, som man nödvändigt
ville hafva kasserad, emedan han var n&got vanskaplig och hade sneda
armar. v. Döbeln lät honom komma och trumma för sig, hyilket gick
mycket väi. »Då karlen slår bra på trumma, gör det ingenting, hur
hans armar se ut», sade han och behöll karlen. — Vid en mönstring
ville en soldat erhålla afsked, förebärande, att han såge så illa på
högra ögat, det, hvarmed han skulle sigta. »Å, det gör ingenting»,
svarade v. Döbeln, »det fins så många som blunda med begge ögonen,
då de skjuta.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:31:12 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dgcant/4/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free