Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
angrepp och paradoxer samt under spelandet af allehanda
småputs sätta lif i det »döda vattnet», så att livar och en
måste vara uppmärksam och bjuda till att bidraga till sam
qvämets trefhad. Han rigtade sig då mestadels åt det glada,
älskvärda könets håll, ocn detta visade sig erkänsamt
der-fbr, lönande honom med sin synnerliga gunst. Men
svårligen kunde den, som såg och hörde honom, när han var
rig-ngt lifvad, som vanligen blott hände i en liten förtrolig
krets, föreställa sig, att samme man, hvilken nu tedde sig så
artig, skämtsam och hängifven åt löje och tokroligheter,
näste, ögonblick kunde stå strängt allvarlig, barsk och stolt
som eho, och än mindre fatta, att denne lekfulle och ystre
sällskapare kunnat i spetsen för krigare ådagalägga sådant
mod, sådan kraft och betänksamhet. En gammal fränka,
hvilken i Halland sett honom som ung officer, hade funnit,
att han då ofta visat sig tystlåten och tillbakadragen, men
likväl kunnat vara »orimligt rolig», när han det ville; mest
älskade han att vistas ute och ströfva i nejden och på
bergen kring Björkholm. För hvad som föreföll besynnerligt
eller roligt egde han mycket sinne och nyfikenhet, fattaae
det snabbt, framstälde det träffande och yttrade sig avickt
och humoristiskt deröfver.* I allmänhet kan han sägas hafva
hårdt burit på en ironisk och satirisk åder,** som ymmigt
qvälde fram och spelade vid menniskors beteenden och det
underliga verlclsloppet, och för hvilken han icke en gång
undanhöll sitt eget lif och lefveme. Blef han satt i en
förargad stämning, hvilket ej sällan inträffade, så lopp denna
lekande och naggande spefullhet eller det under skämt
fulla ord gömda allvar, som kallas humor, lätt öfver
till en skärande eller dräpande sarkasm, som skonade
ingen och intet. Detta var ett framstående fel i lynnet,
hvar-åt hans oförskräckta, hej dlösa väsen skänkte ett för fritt
* Vid norra ändan af Drottninggatan ligger ett hus, det Knigge*
eka, hvarom besynnerliga sägner gingo, och hvars egare, en Holländare,
eökte afspärra sig från alla bekantskaper och besök. En dag spatserade
generalen med en vän, en högre officer, der förbi, då denne kom att
tala härom och trotsade, att det vore omöjligt att dit intränga och
göra bekantskap, v. Döbelns lifliga nygirighet för det ovanliga
väcktes; men han påstod, att ingenting dylikt vore omöjligt, blott man
hittade på rätta vägarne, och ville hålla vad, att han inom en vecka sknlle
hafva spisat middag der inne. Detta inträffade ock. Under någOD fintlig
förevändning hade han fått porten öppnad för sig och äfven tvungit
sig till ett samtal med värden, af hvilken han sedan inbjöds, oeh den
han stnndom besökte. Det var icke en af de minst interessanta
bekantskaper han gjort, sade han.
** Som v. Döbeln märkt, att komminister H., en beskedlig man,
mentemligen svag predikant, på predikstolen tagit sig flera prisar snus,
sade han vid middagsbordet på önne: »Nå herr pastor, jag ser, att I
begynt snusa.» »Ja, herr öfv. LöjtnJ> svarade H. leende. nJa, det
utgör en god fyllnad i predikan», tilläde v. Döbeln.
v. Döbeln. Del. IV. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
