Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träde^ och hans »fullkomliga officer». Den lust han hade
åt krigstjensten och de insigter han förvärfvat i den svåra
konstens många grenar, hans okufliga mod och lågande
fosterlandskänsla skulle här vinna beundran och vördnad;
de gjorde, att han lätt bar krigets hårda arbete; dess alla
mödor och faror voro för honom en kär, fast rätt
ansträngande lek. På sotsängen yttrade v. Döbeln, att han
ingenting mera hade nå samvetet, än att han i kng någon gång
utan nödvändighet nade inlåtit sig i strid, hvarigenom
menni-skolif förspilts, der träffhing möjligtvis hade kunnat undvikas.
Han kände sig aldrig bättre till mods och en famille, än när han
hade full sysselsättning bland sina bussar; aldrig var han
så lugn och blid bland dem, som då allt stod »väl förspändt»
till ett ordentligt anfall. Af naturen egde htn ett tappert
och oförväget hj ertelag, en lycklig likgiltighet, gränsande
till känslolöshet, för farorna och döden. Kapten Brakel,
öfv.-löjtnant Bosin och andra officerare, hvilka sett honom
i striderna under fälttågen 1789 och 1808, hafva omtalat,
att han, som annars var häftig, i drabbningen stod alldeles
kall. Fruktan for döden, denne i så många menniskors
ögon hemske gäst, höll han för en dårskap, ja uselhet, och
viste med goda skäl bevisa detta; särdeles fann han det
besynnerligt, att de, som voro stadde på goda vägar, eller
de kristne, hvilka hade medvetandet att i sig bära
evighetens oförgängliga frö, kunde låta slik kortsynthet komma
sig till last. Vid Kauhajoki-striden hade v. Döbeln
sprungit upp på en milstolpe för att på nära håll kunna
öfver-skåda kampen, det »magnanima spektaklet» under den
vackra morgonen. Då fiendens häftiga anfall hade brutit
Björ-neborgames första kedja, och denna måste draga sig något
till baka, skrek öfversten: »Spring Ni åt helvete, edra
uslingar, att få er lön, men här står jag och skall stupa; här
sen Ni mitt monument», hvarvid han stötte med sabeln i
stenarna. Men kedjan fattade snart stånd igen, och Ryssame
slogos med kraft till baka. Öfvertygelsen, att hvaije kula
har sin gifna pollet, såsom han sade,* fotade sig på
vissheten om alltings goda sammanhang eller på tron om ett
oundvikligt öde, snarare efter Österländingars sätt, än efter
kristnes föreställning om en nådig försyn.** För plågorna
bäfvade han ej heller till baka; fasan för dem ansåg han
ock fbr en usel feghet, alldenstund de vanligen vore tim-
* Uttrycket: Ckaque balle a ton billet skall egentligen härstamma
från Wilhelm af Oranien.
** För åskan synes han dock hafva varit rädd eller mycket känslig.
En besökande fann honom på önne vid ett häftigt åskväder på dagen
hafva nedfält rullgardinerna och tändt ljus, samt varande orolig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
