- Project Runeberg -  Några anteckningar om och af general von Döbeln / Del 4 /
177

(1856-1878) [MARC] Author: Georg Carl von Döbeln
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och tydliga ordalag uppsatt att föredragas för konungen, och
såg, att v. Döbeln ej kände monarkens lynne, att han aldrig
skulle kunna förmå denne till dessa medguvanden (han syftade
väl särskildt på begäran om återinförande af parlamentering de
stridande emellan, den kungen på Åland förbjudit);
åtminstone behöfdes månaders föreställningar att få honom att gå
in på en eller annan af de förelagda punkterna, v. Döbeln
åter påstod: »Inom en timma skall jag ha allt medgifvet
och bekräftadt, annars lernnar jag både befal och värja.»
Ste-dingk betviflade ändå, att han skulle lyckas. Men till hans stora
förundran kom v. Döbeln snart segrande till baka från
kungen och hade åt honom endast »cederat» löftet att hålla
ordentliga kyrkoparader, om tiden så medgåfve.
Näppeligen skulle en annan mägtat detta, menade Stecungk, och det
hedrade generalens sätt »att taga menniskor» otroligt. Han
viste af egen erfarenhet, både före och efter sommaren på Ålanch
huru svårt det hade varit att förmå kungen till förnuftiga
beslut och till att ändra mening. — Af Karl 13 rönte han
mycken uppmärksamhet. Furstens tapperhet till sjös och
(passiva) klokhet i kinkiga ställningar prisade han, men
tad-lade svagheten för gunstlingar under förmyndarestyrelsen.
Efter 1809 kom han ofta till hofvet i egna eller andras
angelägenheter; men den åldrige och bräcklige konungen var då
så last i partiledares händer, att han ej förmåade bevisa
honom någon synnerlig gunst. Vi hafva sett, hur det gick med
1 1 1 n utgång, den billiga

det bil k. der
kungen vanligen satt och rökte, af två små knähundar, hvilka,
ifrigt skällande, nafsade åt generalens ben. Han afvisade
dem med en sådan hårdhet, att de tjöto af smärta. Bestört och
ond, reste sig kungen så lifligt, som svagheten till ät, för att
komma sina älsklingar till skvad, och ropade: »General v. Döbeln
får ej sparka mina hunaar, låter bli det!» Hvartill denne
leende genmälte: »Ja, E. M:t, men jag har aldrig kunnat
tåla några favoriter». — Med Karl Johan stod han de sista
åren på god fot och samtalade med honom ofta. Han
yttrade sig väl och i berömmande ordalag om konungen, fast än
han kunde tillägga: »Han har ej alltid dem, som råda honom
till det bästa.» Då han en gång förnummit någon sin utlåtelse
vara framburen till kungen och hafva väckt missnöje, sprang
han genast upp till slottet och sade till monarken: »Jag är en
redlig man samt har alltid varit mina konungar trogen, och jag
vet allt för väl, hvad jag säger. Men skulle någon gång
hända, att mina ord tyckas ha en annan betydelse, än de
£ga, får jag anhålla, att ej någon anser sig befogad att
ihågkomma det, emedan jag aldrig velat veta af någon spion

v. Döbeln. Del. IV. 12

En

möttes v.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:31:12 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dgcant/4/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free