- Project Runeberg -  Några anteckningar om och af general von Döbeln / Del 4 /
183

(1856-1878) [MARC] Author: Georg Carl von Döbeln
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sia. Det var således inga tillkonstlade och beräknade
grimaser, när han i dagningen på Ekerö, den vestligaste af
Ålands öar, stod i snöyran dyster och sorgsen, muttrande
öfver att nödgas utan svärdslag lemnä dess tallbevuxna
klippor åt de anryckande Eyssame. Må hända anade han,
att med dessa yttersta stycken Finlands dyra jord för
beständigt öfvergåfves*. När då någon bland följeslagarne lät
framskymta, att det vore godt att komma från köld och is,
ur dessa dystra omgifhingar, dessa ofruktbara gråberg med
deras skogskratt och eviga enbuskar, hvilka det vore
lagom sak att lemna åt Ryssarne, samt vågade yttra denna
sista mening, sade v. Döbeln vemodigt: »Jag älskar dessa
klippor och tallar; de tillhöra och påminna mig om mitt
fosterland, och — tilläde han här, eller yttrade det på något
annat ställe — hvarje klippa eller buske i Sverige är värd,
att du dör derför.» Denna af minsta anledning väckta
gammalsvenska fosterlandskänsla i förening med ett sjelfstän-

b något afskräcka sig i sitt trak-

^ ¡t alla, som med honom kommo i

närmare beröring, i synnerhet då krigslågorna blossade och
slägtens och enskildes öden stodo på spel, slöto sig till
honom med förtroende, vördnad och hänryckning; man fann
ursäktligt, om ej helt naturligt, att en sådan man skulle
hafva egenheter, besynnerligheter eller öfverdrifter, och man
skulle snarare undrat på, om de alldeles saknats.

Med sina officerare stod han på god fot, ja mestadels
på en förtrolig, när bekantskapen hunnit väl blifva gjord; hans
redliga sinnelag och äkta militära hållning aflägsnade alla
inställsamhetsförsök, allt gunstlingsskap med någons
tillba-kasättande i tjensten. Han hade sällan råd att bjuda dem;
men han såg gema, att de kommo till honom vid ledighet att
språka och spekulera öfver sakernas gång. Godt och qvickt
skämt och tokroligheter älskade han äfven och deltog
ger-na i sådant, då tillfället det medgaf; men hans mening
lydde alltid: »tjensten framför allt.» En förtjent officer, v.
Schantz vid Kalmar regemente, begärde, just då kriget 1813
bröt ut, tjenstledighet, för att kunna bevaka en vigtig
rättegång. Men v. Döbeln, som då var fördelningschef,
bevil-iade e] hans ansökan, oaktadt han ansåg v. Schantz för en braf
karl och ingalunda misstänkte honom för att vilja undandraga
sig faran. v. Schantz hade gjort sig så säker på bifall, att
han tillstält en liten afskedsbjudning för sina borttågande
kamrater, då under festen han fick igen sin ansökan med

* Det, som bär mest grämde honom, var kanske att icke kanna upp*
fylla sitt hot till ryske krigsministern, hyarom se del. 2, sidd. 180,
noten, och 184.

ideala, som han innefattade i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:31:12 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dgcant/4/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free