- Project Runeberg -  Några anteckningar om och af general von Döbeln / Del 4 /
188

(1856-1878) [MARC] Author: Georg Carl von Döbeln
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hans urskuldande härför får man väl åberopa tidernas
olikhet i bildning och upptuktelse. Förtjente krigsmän skulle
omhuldas som »ärans helgedomar»; och sjelfva borde de
aldrig förgäta den stolta hållning, som ånstode den lägste
såsom högste inom denna till alla uppoffringar beredda
klass. I motsats till de höga begreppen om militären stodo
hans öfverdrifna åsigter om alla de olater, som han
tilläde tre civila klasser, dem han hade svårt att fördraga,
nemligen hofmän, kommissariatets tjenstemän och
krono-betjening.* Dessa vore nödvändigt bekajade med de
dåliga egenskaperna: feghet och falskhet eller snikenhet och
egennytta, bedräglighet mot det allmänna, dolskhet och
lojhet. »Små vällustiga bondtyranner» fingo af honom i
häftigheten länsmän heta, och för de andre hade han andra
benämningar till hands, såsom »frätande råttor i
kronoinaga-sinema» o. d. — Märkligt är dock, att de tre Döbelns
vänner, La Marek, Stedingk och Wrede, för hvilka han lifvet
igenom hyste största aktning och förtroende, alla
nästan varit, hvad man kallar, barn i huset vid Ludvig 16:des
och Grustaf den 3:djes lysande hof i Versailles och
Stockholm — dessa mot slutet af det förlidna århundradet så
illa utropade kretsar. Men desse herrar voro också
mönsterbilder i sitt slag, genom ädelt sinnelag, ridderlighet och
vacker förståndsbildning fullt värdiga att njuta äran af
sina furstars gunst och samqväm; och af deras
uppträdande förlorade hofvet säkert icke något, hvarken i
anseende eller behag.

Till hans egenheter hörde att med besynnerliga frågor
och plötsliga tilltal, som ofta tycktes ligga fjerran från aet
för handen varande ärendet, ansätta okände officerare och
andra, hvilka kommo inför honom. Utstod man då puffen
af detta hänsynslösa frontanfall, eller viste man att tränande
och qvickt gifva svar på tal, så kunde man vara försäkrad
om, att en god och pålitlig bekantskap blifvit gjord. Men
släpiga, mångordiga förmodanden och orediga
framställningar tålde han icke, ej heller smicker, utan snarare hård
motsägelse, derest man var säker på sin sak. ¿\fven till
detta nans egna beteende gafs en förklaringsgrund, I den
ständiga uppmärksamhet och verksamhet, som
krigsyr-ket påfordrar, hade generalen många saker att tänka på
och hade händerna jemt fulla af arbete. Tillfälle fans
således icke till långa tal och undersökningar om personliga
förhållanden, utan han kände i ett drag sinjnan på pulsen ge-

* I Norrland hade 1809 n&gon embetsman försummat sig eller
icke gjort v. Döbeln till nöjes. Generalen sade till honom: »Det säges,
att vår Herre har sin hand med nti allt, hvad som sker här i verlden;
men icke hade han sina händer med, då heim blef till.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:31:12 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dgcant/4/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free