Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om uttalet vore mycket att anföra,
men dertill kan ej här vara tillfälle, utan
måste närmare utvecklas i ljudläran, då
en grammatik öfver våra allmogemål
utkommer.
Under ordbokens tryckning, som egt
rum åren 1861—1867, hafva ett par
tusen ord insamlats, hvilka här ej kunnat
upptagas. Nyligen äro tvänne
förtjenstfulla och utmärkta ordböcker utkomna,
som innehålla många vigtiga tillägg.
Dessa ordböcker äro Allmogemålet i Norra
Ångermanland af d:r K. Sidenbladh. Upps.
1867; 8:o, 88 sidor. Om Allmogemålet i
Södra Möre härad af Kalmar län, af d:r
N. Linder. Upps. 1867; 8:o, 202 sidor.
Öfver flera landskapsmål förberedas
skrifter till tryckning. Vi hoppas
derföre att framdeles antingen i en ny
upplaga af denna ordbok eller i ett särskilt
tillägg dertill blifva i tillfälle att ganska
betydligen föröka den rika språkskörd,
som här inbergats. Af de många
fornminnesföreningarne inom fäderneslandet
har man välgrundad förhoppning att
vänta rikhaltiga uppteckningar af
allmogemålen, enär vårt fornartade folkspråk
utan tvifvel utgör det dyrbaraste bland
alla våra rika fornminnen.
Bland äldre handskrifna
uppteckningar om svenska landskapsmål har jag
under ordbokens tryckning fått kännedom
om och haft tillfälle att begagna en
vigtig handskrift öfver munarten i
Vestmanland, näml. Idioticum Vestmannicum
af Dan. Heweghr. Handskriften, som
förvaras på Vesterås bibliothek, går dock
endast till början af bokstafven R.
Svårigheterna vid författandet af en
ordbok öfver svenska allmogespråket äro,
såsom bekant, ganska stora och många,
hvadan det är uppenbart att ett sådant
arbete ej kan vara utan brister. Liksom
man vid uppodlandet af en vildmark ej
kan vänta att genast få allt så
uppbrutet, jämnadt och ordnadt, som man
gerna skulle önska, utan det får ske så
småningom, på samma sätt förhåller det
sig äfven med det till största delen
ouppodlade språkfältet, som här rödjats, men
ännu tarfvar mycket arbete och
omsorgsfull vård för att kunna gifva vigtiga och
rika skördar. Landskapsordens
förklaring, hvilken naturligtvis är af synnerlig
vigt, har varit förknippad med ej ringa
svårigheter. Ofta händer det att man
ej kan vinna kännedom om ordens fulla
betydelse. Stundom är det ej lätt att i
vårt skrifspråk finna det motsvarande
ordet för att uttrycka begreppet.
Ljudbeteckningssättet är vid en svensk
dialekt-ordbok ganska vanskligt,
enkannerligen med hänseende till sjelfljuden.
Detta gäller företrädesvis med afseende på
a, e, o och å. Hvad dessa senare
tvänne sjelfljud vidkommer, har det slutna
o, sådant det höres i bol, bord, troð,
gärdsle, utmärkts med o, det öppna o,
t. ex. i tóft, tókken, betecknats med ó och
uttalas såsom å. Gerna medgifves att
genom förbiseende stundom ej alltid
följdriktighet härvid iakttagits.
Författaren är ledsen öfver att han valt
beteckningen ó, tvertemot bruket i de på
senare tider tryckta isländska skrifter. När
man har sig bekant detta ordbokens sätt
att med ó beteckna å-ljudet, bör dock
ej någon förvillelse ega rum. I
åtskilliga ord är sjelfljudet å användt, der man
snarare torde hafva väntat efter vårt
betecknings-sätt ó, t. ex. (sid. 541)
arveråg, duvo-råg, fälle-råg, alldenstund fsv.
rugher, rogher, fn. rúgr dertill gifva en
välgrundad anledning, men man har här
ansett sig böra följa det i svenska
skriftspråket allmänt antagna skrifsättet råg.
I flera fall har författaren äfven i detta
hänseende varit i någon mon beroende
af de personers stafsätt, af hvilka
uppgifter meddelats. I början af ordboken
har vid några svenska dialektord
bokstafven x blifvit brukad, men sedermera
har i stället ks användts såsom mera
lämplig.
Med hänseende till de endast till
formen afvikande orden kunde visserligen
en inskränkning hafva egt rum, om vi
hade haft en grammatik öfver
allmogespråket, till hvilken hänvisningen
kunnat göras. Men en sådan grammatik
hade näppeligen kunnat upptaga alla de
olika former, under hvilka orden i vårt
vidsträckta lands många bygdemål
förekomma. Sådant tillhörer egentligen
ordboken. När det slutna e-ljudet i
svenskan uti många landskapsmål motsvaras
af ei, ej, äi, äj, oi el. öj, har ordboken
upptagit alla dessa former, likasom
öfverhufvud alla andra tveljud,
hufvudsakligen för att visa huru allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
