- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
2

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - ADE ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ann-sjuk, adj. som är missnöjd med det
förhandenvarande och ständigt önskar något
annat. Sk. (N. Åsbo).

Ann-sómmar, s. summar.

Annt-ars, adv. det andra (föregående) året.
”Anntars i fjol”, i förfjor. Bhl.

Ann-tiggia, konj. antingen. Kl. Annta o.
anten (`_ ), Kl. (S. Möre); anntan el. entan,
Bl.; änta, Vg.; enten, Ög., sm., sk. Fsv.
annattvæggia, annattiggia, antiggia, antingia; fn.
annat tveggja; fd. annat tviggja, antiggia; d.
enten; d. d. anten (Kok) ; n. anten, antan.

Ann-tôkke (dell), adv. lika mycket (dertill);
eg. annat sådant (till). N. Åm. Ann-tókke,
adv. dubbelt så. ”A. välkare”. Mp., sdm.
Annä-tókkä {dill), lika mycket (dertill), en gång
till så mycket A. ”Fing je lik mykke i år sóm
i fjol”? B. ”Ve fing annätókkä dill.” Vb.
Ana-tókó, Fl. (Öb.); ann-tókke, Sdm.

Ann-vôrn, adj. olika, annorlunda beskaffad
(till form, lynne o. s. v.). Kl. Jfr vuren.

Ann-väg el. ann-väj, s. sid. 827 b.

Annä, adv. bra. ”Hä gikk sóm annä”. Vb.
(Löfånger).

Annä-jerä, adj. endera af eder. Vb.

Annä-vorä el. annar-vorä, adj. en af oss. Vb.

Ara-dagen-jaul, m. annandag jul. G. (F.).

Ara-dagen-kvälld, m. annandag (jul, påsk
eller pingst) om qvällen. G. (F.).

Ara-dagen-paskar, m. annandag påsk. G.
(F.).

Ar-bättre, adj. ännu bättre; eg. bättre (än)
annat. N. Åm.

Ar-mer, adj. förmer än andra; bättre. V. Dl.

Ar-stuga, f. 1) närmaste grannstuga eller
granngård (i en by). Nk. Ar-stuva, Fl. (Nl.),
vg., ög.; ar-stu, Fl. (Öb.); 2) det rum, som är
midtemot hvardags-stugan. Äfven gäst-stuga,
natt-stuga,
Kl.; ander-stuga, anner-stuva,
gästrum. Ul., sdm., ög. Anner-stue, f. sal. Vb.;
issi-stugu, f. id. Nb. (Kal.).

Arstu-far, m. grannas far, far i grannstugan.
Vm. Astu-far. N. G.

Arstu-mor, f. mor i grannstugan. Dl.
(Husby, Tuna), vm., ul., nk. Astu-mor, G.;
astu-faster, id. (i förtroligare tal). Nk.

Ar-värjo, adv. sällan, då och då. Ul. (Rosl.,
enl. Ihre). Härledningen af värjo är osäker;
måhända af fn. var, gång (vicis). Rydqvist
(3,288) anser att ar-värjo qvarstår efter ett adro
hvärjo,
dativen af annar hvar eller hvær,
hvarannan, således: gång efter annan, ungefär det
fn. at öđru hváru, af och till.

Astu, m. nabo, grannfolk i samma gård.
Astu-bror, m. astu-syster, f. id. (vid tilltal).
”Go da astu-syster”! G.

Astues, n. indecl. nabo. »Astues jär int
heima i da". G.

L-anne, interj. (eg. bort annat), kan
tänka, förstås! tacka för det! N. Åm.

D’arra-far, m. grannfar, far (husbonden) i
granngården, Vg. (Skarab.). D’erra-far, Sm.
(Vestbo), hl.

D’annu, pron. f. sing., den andra. G. (F.).

D’arra-mor, f. grannmor. Vg. (Åh, Väne
h. i Elfsb.). D’erra-mor, Sm. (Vestbo), hl.

D’arras, grannens. Te d’arras, till
grannens. Vg. (Skarab.). Te d’erra, Sm. (Vestbo).

Hvaraan, pron. hvarannan. Mp. Hvanân
(pl. hvarara), Nk.

I hvarara el. i hvararum, adv. emellanåt,
då och då, understundom. Nk.

Kwar-adra, pron. hvarandra. ”Thóm khjord
rlktit ett’ kwaradra”, de körde riktigt efter
hvarandra, d. ä. i kapp. Fl. (Ingo skärg.).
Kwann-annin, (f. kwararon, n. kwartanna), hvarannan.
Fl. (Nerpes).

Äi ann-mórr-kvälld, S. äi.

ADUGER el. adu, adj. begifven på en sak,
hågad. G. Adiger, 1) id.; 2) som har stor
matlust. Ög. Fsv. adhugher, lysten, hungrig. Cod.
Bildst. s. 343. Med. Bib. 1,183. Jfr ardugur.

A-EDE (a-äde el. a-ajde), n. coll. ohyra, löss
och loppor. Bl. At-ede, n. ohyra, löss. Sk. (Vemm.).
A-ajde, n. 1) ohyra. ”Aajde åd ópp ’nom”; 2)
snyltgäster. N. Sk. Fn. át, n. ätning. Jfr utäe.

A-FATT, adj. förvänd. Sm. Jfr fatt.

AFFEN-TAGE, 1) m. oförmodad händelse. ”Hon
blir möet sjug å dä kómmer i en sådan affentage
att man kan inte veda når dä kómmer”; 2) adv.
oförmodadt. Sk. (Ox.).

AFFSE, m. liten bäck. Brukas såsom namn
på små bäckar. Vg. (Skarab.). Jfr ava 1.

AFTAN, m. afton. Allm. Aften, Kl. Fsv., n.
aftan; fa. aftan, aptan; d. aften; fht. âpand,
âbant;
nht. abend; fn. æfen; e. evening.

Afta-sia, f. aftonsida, då det lider mot
aftonen. Hs. (Ljusdal). N. æftasia.

Afta-vaL el. afta-väl, m. mellanmål som
ätes kl. 4—5 e. m. Vb.,åm.,jtl.,nk.,vg.
Afta-vål, Hs.; aftä-väl, Nb. I andra landskap
merafta el. mer-aftan. N. æftasvæl. Jfr val 2.

Aftnas, v. d. 1 blifva afton. Vg. Fn. aptnask.

Aftås, i går aftås, adv. i går afton. Fl.
(Nl.). I andra munarter: i afse, i aftes el.
i jafse.

Aftä, v. n. sluta aftonens eller dagens
arbete. Äfven: ”gära afton”. G.

AG, m. (såsom i riksspr.) ett groft, sträft
vattengräs, tillhörande halfgräsens familj: Cladium
Mariscus. Växten förekommer med detta namn i
Sdm., nk. och på Gotl. Åg, m. Öl. Fsv. ag. GL.

Ag-mör, f. myr der agen växer. N. G.

Ag-tak, n. tak af sådant gräs. G.

Brun-ag, m. Rhyncospera fusca. Nk.

Hvit-ag, m. Rhyncospera alba. Nk.

AGA, v. n. o. imp. 1 frukta, hysa fruktan för.
”Ja ager för. Dä ager mej. Han agar för att resa
den vägen”. Ög., sm. Agas el. agjas, v. dep. n.
1 frukta, förskräckas. Kl. (Stranda, S. Möre).
Agas, v. dep. n. 1 vara orolig, i spänd
sinnesstämning. Mp. Fn. óttaz, frukta, rädas; moes. ogan,
frukta; fht. egon, terrori esse; swz. egen, hota.

Age, m. 1) fruktan, förskräckelse, bäfvan.
”Han har ingen age för mor sin”. Vg., hl., gstr.
Aga (åga el. oga), m. Hs. (Db.); aga, m. ”Ha
aga för nå’n”, vara rädd för någon. Jtl. ”Ligg
på agan”, sofva oroligt. Vb. ”Sätta agan ti
nån”, injaga skräck i någon. N. Åm.; 2) åhåga.
”All agen liggje på mäg”. Gstr. Fsv. aghi, m.
fruktan. HL. Alex. 1879, 9976; fn. agi; n.
age, aga, ägå, m,; moes. agis, n.; gael. agh, m.

Aga-laus, adj. agelös, illa uppfostrad,
sjelfsvåldig, ostyrig. Vb. Aga-löus, Fl. (Nl.). N.
agalaus.

Aga-löuson, f. def. agalöshet. Fl. (Nl.). N.
ageløysa.

Agasam, adj. 1) som väcker fruktan. Vb.,
jtl., mp. Ogäsam, Vb.; 2) försigtig, vaksam.
Hs. (Db., Bj.). Agsam, Gstr.; 3) mödosam, som
fordrar mycken omsorg, uppmärksamhet.
”Agasamt arbait”. Vb. Fn. agasamr, orolig.

Agsamt el. agesamt, adv. farligt,
äfventyrligt. Jtl., hs. (Db., Alfta).

Agelig (agjelig el. aglier), adj. 1)
förskräcklig, farlig; 2) djerf, vågsam. Kl., sm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:30:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free