- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
8

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - AMM...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


AMMBRÖSTED, adj. trångbröstad, som har svårt
att andas eller lider af andtäppa. Sk. (Oxie, Skytts).
Jfr fn. ángr, adj. trång.

AMMENIKKA , v. a. 1 ändra något om, göra
något i annat skick, ställa, i ordning. ”Stonga de ed
grån, me’n ja ammenikkar skaglana, så lista vi
voss åsta igen.” Sk. (N. Åsbo).

AMODUG, amodanes, s. a 1.

AMPEN, adj. 1) vresig, småsticken, ond, kinkig; om
menniskor. Jtl. Ampette. Bhl. Ampet, ampete. Vl.; 2)
envis, otalig. Ampet, ampete. Vl., dls.; 3) bekymrad,
orolig. Jtl. (Hammerdal), åm. Jfr amper, anpän.

Ampa, v. n. 1 mistycka något. Åm.

AMPER, adj. 1) eg. bitter, sträf (i smak); skriftspr.
Ampårr. G.; 2) vresig, kinkig, ond. ”Amper
kvinna.” Vb., hs., fl. (Nyl.); 3) sträng. Vb. Deraf
ampernos, m. ond och sträng qvinna. Sdm.; 4)
driftig, oförtruten. Vl. (Fryksd.). — N. amper,
vresig, egensinnig; fn. apr, hård, barsk, sträng; jfr
lat. asper, frans. âpre.

AMPETT, adv. tokigt, narraktigt. Vg.

AMPLÄ, v. n. 1 göra sin flit, äflas. G. — Fn.
ambla, v. n. fuska på något; d. dial. ample,
sträfva af alla krafter, vara flitig vid ett (i synnerhet
besvärligt) arbete; nht. ampeln, v. n. göra sin flit,
äflas. (Grimm, Wb. I, 279); ns. ampeln, ”sich
bemühen, seine kräfte immer aufs neue versuchen.”
(Br. Wb. I. 16.; Dauneil, 4).

AMPUR-TRÉ, n. ett slags oxelträd: Sorbus
hybrida. G. (Fårö).

AMPÄLL, m. hundsvott: skällsord. G. — Jfr
fn. ampli. m. drickskärl; lat. amphora, f. kruka,
ampulla, f. liten kruka.

AN 1, adverbial-ändelse för att utmärka
väderstrecket t. ex. sönnan, östan.

AN 2, feminin ändelse, utmärkande hustrun till
en viss man. Bergan (hårdt g), Bergströman,
Vestmarkan, Holman,
Bergs, Bergströms,
Vestmarks, Holms hustru. Stenbakkan, hustrun till
torparen på Stenbakka. Fl. (Ingo).

AN 3, adj. tvär, envis. Jtl. S. ansammer. — Jfr.
fn. án, m. möda, förtretlighet; ir. an, adj. ond;
elak; ana, motgång, olycka.

AN 4, art. indef. en. ”An häst,” en häst. Åm.,
sm., g. Jfr a 4. — Fe. an, en.

AN 5, f. aning. ”Ja har nåen an om dä.” Sm.
— Nht. ahnung, id.

AN 6, præp. utan; endast i sammans,
anvakevär; s. detta ord. — Fn. án, præp. utan; fht. ânu,
âno, âne;
jfr osset. ànæ el. ane, id.; gr. ἄνευ, id.

AN, ang, m. ångest. Åm. — Fn. án, m. möda,
besvärlighet.

ANA 1, v. a. 1 älska. Kl. — Fn. una, att vara
nöjd, tillfrids, unnusti, m. älskare, unnusta, f.
käresta; fsv. unna (præs. an, ipf. unte, el. wonte) v.
a., a) älska; b) unna; c) förskaffa, tillskynda; fe.
unnan (præs. sing. ann, plur. unnon), v. a., a)
älska; b) unna, medgifva; jfr skr. wan, åstunda,
längta efter.

Aning, f. kärlek till, känsla för. Kl.

ANA 2. v. n. 1 gå långsamt. Kl. — Fn. andra,
v. n. gå långsamt, vandra; skr. ant`, att gå; sp.,
port. andar; catal., provenç. anar; waldens, (enl.
Raynouard) annar; lombard. anà, id.; med. lat.
andare. Om härledningen, jfr Diez, Etym. Wb. d.
rom. Sprachen. Bonn 1853; 8. 18—21.

ANA 3, f. gammal gumma. Kl. — Fht. aná,
mht. ane, nht. ahne, f. farmor, mormor; jfr fht.
ano, m. avus (Graff I. 282); mht. ane, an, (Ben.
I, 37); fn. ái, m. proavus, amma, f. avia.

ANBATAS, s. ambatas.

A-NAID, m. förtretlighet, besvär, påhäng. ”Hä
a-naid av nåken.” S. G. Jfr fn. ánaud, f.
träldom, förtryck; se an 3, pa-leit.

AND, oskiljaktig part., emot. Blott i sammans.
andlid, andöva, andfåttes, anglättig, annbakke,
annhäls, anskrämmelig, annsöles, anskvätten,
ansvara, andvär, annvara,
samt i skriftspr. anlete.
Fn. and, oskiljakt. part. emot, framför, motvändt;
fsv. and, (t. ex. andsvar, n. gensvar; andmarki,
m. förfång, skada, andvarþa, öfverlemna, anlit,
ansigte); moes. and el. anda; fht. ant, int, in;
lit. ant; fe. and, on; lat. ante; gr. ἀντὶ, id.; skr.
anti, framför. (Lassen, Anthol. Gloss.).

AND, ANN, f. bråd arbetstid vid jordbruket;
den för åtskilliga landtliga göromål bestämda
tiden; bestämd tid för brådskande arbeten. Vb.,
hs., sdm. And, ann (def. annen). Sm. — Fsv. and,
an,
f. (jfr Rdq. 2: 60) ; n. ånn, id.; moes. an,
höst ; anna, arbeta, skörda ; fn. önn (gen. annar),
f. sysselsättning, bestämdt avbete, bråd arbetstid;
anna, a) v. n. att skynda; b) v. a. verkställa,
uträtta; n. anna, v. n. hasta, skynda.

Ands-tid, m. skördetid, bergningstid. Bhl.
Annti(d), den tid på hvilken mycket och
brådskande arbete är för handen, sånings- och
bergningstid. Nb.,vb.,mp.,hs.,ul.,sm.

Andväder, n. tjenlig väderlek under
bergningstiden. Ög. (Gullbergs h.). Annvär, n. id.
”Dä ä håken te vart annvär,” det är rasande
vackert bergningsväder. Nk.

Anmål, n. upphörande med arbetet för dagen. Ul.

Antimme, m. bråd tid för utsäde och skörd.
Dls. Antime. Jtl.

Gödsel-and, f. den. bråda tiden när gödseln
utköres. Sdm.(Ö. Rek.).

Hö-and, hö-ann, f. bergningstid för höet.
Sdm., ul.

Mella-anna, f. def. tiden mellan slåttern
och skörden. Hs. (Db. Bj.).

Själ-and, f. tiden för sjelskytte. Vb.

Skår-ann, (def. — anna), f. skördetid. Vl.

Sköl-ann, f. brådskande skördetid. Vb., hs.

Slått-ann, f. slåttertid. Vb. Slåt-ann. Vl.

Sädes-and, f. bergningstid för säden. Sdm.

ANDA, v. n. 1 blåsa litet. ”Äd andar óg blås
lite.” Dl. (Elfd.,. Våmh.).

Anda opp, ana opp,
v. n. blåsa upp. Bhl. Jfr fn. anda, v. n. andas,
draga andan.

ANDAKT, f. allvar. ”Gå på me andakt.” Hs.
— Jfr. nht. andacht, f. attentio, intentio; fn. akt, n.

ANDBAKKE, annbakke, m. långsluttande backe.
Ög. (Ydre). Jfr and.

ANDERFÄRD, anderfäl, s. färas.

ANDERS, adv. annorlunda. Fl. (Nyl.).

ANDERSTANS, adv. annorstädes. Ul.

ANDERSTUGA, f. gästrum. Ul. Jfr adre.

ANDFÅA, f. själtåget. Vl.

ANDFÅDD, annfådd, adj. andtruten, andtäppt,
trångbröstad, som har svårt att andas efter eller
under ansträngning i gående, springande eller
dans. Nb.,vb.,hs.,fl.(Nyl.),vl.,sm.,hl.,öl. Annafåd,
ankommen.
S. Sk. Aunnatjykk. Bl. — Jfr ande,
spiritus, fat, saknande. Ihre, Gl. 440.

ANDFATTES, annfåttes, adv. skaffötes. Dl.
Jfr and; n, andføttes.

’ANDJ-MÅL, m. hängande man. Dl. (Våmhus).
Aingj-mål. Dl. (Elfd.). Jfr standmål.

ANDKÖVR, adj. som har svårt att andas, lider

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free