- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
11

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - ANN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


ANNVANNE, adv. på andra sidan. Kl. jfr
van 2.

ANNVARA, s. vara 1.

ANN-VÄG, ann-väj, m. andra körningen af
åkern. Ög., nk.

ANNÄ, adv. bra. ”Hä var som annä.” ”Hä gikk
som annä.” Vb. (Löfånger, Nysätra).

ANNÄMLI, adj. angenäm. ”Dä ä en annämli
kär.” Sm. (Östbo). — Nht. annehmlich, holl.
aannemelijk, id. (Grimm, Wb. I. 417).

ANNÄNNÄS, adv. öfverallt, helt och hållet. Vb.

AN-ORKJE (anörskje), coll. n. redskapsämne,
ved till redskap. Jtl. Anverke, n. Vl. Anörkjesve(d)
(ânörjesve),
m. björk inlagd till torkning
att använda till redskap. Jtl. — Af fn. önn, (gen.
annar, pl. annir), f. arbete. Orkje, verke, n. äro
ljudskiften till virke, n. ett diminutiv-collectivum
af fn. vidr, m. a) träd, skog; b) timmer, ved;
fe. andveork, åkerbruksredskap. (Enl. Ihre).

ANPÄN, adj. 1) orolig, ifrig. G.; 2) högst
angelägen om; som har ifrigt begär till. Vb.; 3) nyfiken,
lysten. Anpén. Ul., ög. — Jfr fr. en peine. S.
ampen, som troligen är samma ord.

Anpäs, v. d., anpäs för, bekymras för, vara
orolig för. Åm.

ANREGERA. s. antokka.

ANREK, m. kil. vigge. Mp. Anrejk (def.-kje).
m. kil (t. ex. till yx- eller hammarskaft), vigge.
Jtl. — Jfr fn. árétti, n. kil.

Anrejk’, v. a. slå kil i (t. ex. ett yx- eller
hammarskaft). Jtl.

ANRISLA, s. <i>aniokka./i>

ANSA, v. n. & a., 1 1) blifva varse. Hs. (Bj.,
Ljusdal). Ansa ätte, gifva akt på. ”Ja kan
hvarken ansa eller sansa.” Sk. (Oxie, Harjager); 2)
bry sig om, fråga efter. ”Ansar du dä?” Sk., bl.
”Int ansa ja honom.” Fl. (Nyl.); 3) sköta om.
Dls., ög., m. fl.; 4) bereda. ”Ansa to”, rengöra lin.
Ög. ”Ansa te mad”, laga mat. Bl. ”Ansa för hö”,
inberga hö. Ög. — Fn. & n. ansa, v. a. gifva akt
på, lägga märke till; d. dial. anse, id.; d. ændse;
jfr änsa. Se Ihre Gl., an, unna.

Ans, f. sorgfällighet. Kl.,m. fl.

ANSAMMER, adj. 1) flitig, idog. Nk.; 2) mycket
sysselsatt, som har mycket att uträtta. Nk.; 3)
besvärlig, svår att komma till rätta med. Nk.
Ansamm. Vl.; 4) tvär, egensinnig. Nk. — N.
annsam, id.; fn. annsamligr, flitig, besvärlig,
annsamr, id.

ANSEL, m. brådska. Bhl. — Jfr fn. anna sèr,
skynda sig, hasta. S. annt.

ANSIGTE, n, 1) eg. facies. Skriftspr.; 2) panna,
änne. ”Han gaa’n en dugti pulsik midt på ansigte”,
han gaf honom en dugtig smäll midt på pannan.
Fl. (Nyl.). Ansegt (pl. def. — tan), n. kind.
”Ho ä så rö å vakker på bå ansegtan.” Vl. (Fryksdal).

AN-SINN, adv. för andra gången. Anna-sinn
id. G. (F.). Af ann, andra, sinn, gång. S.
sinn.

ANSJUK, adj. ful, stygg. ”Ansjukt väder, ansigte.”
Ög. Annsjukt, adj. n. och adv. 1) hemskt,
otäckt, styggt, spöklikt. Sm. (Vestbo); 2) särdeles,
ofantligt, förunderligt. Ansjukkt. Nk. Jfr. fn.
anstyggilegr, vederstygglig, afskyvärd.

ANSKRÄMMELIG, adj. 1) ful. Bhl. (Or. o. Tj.);
2) gruflig, farlig. Sm. (Vestbo).

Anskrämligt, adv. rysligt, grufligt. Kl.
(Tjust). Anskrämmeli(g)a, id, ”A. laj.” rysligt ful.
Sm. (Östra h.).

ANSKVÄTTEN adj. 1) häpen, snart rädd. Vl.
Anskvätten, anskvättig Bhl.; 2) förtretlig. Vl., bhl.;
3) ohygglig, hisklig, rysligt ful. ”Anskvätten
mark.” Vl. dls. — Anm. Part. and synes
här hafva en augmentativ eller intensiv betydelse.

ANSOT, f. död. ”Dä va sjalva ansota.” Sm.
(Sällsynt, enl. L-n), bl. — Fn. Ana-sót f. languor
ex senio contractus. Jfr Ynglinga Saga, k. 29,
”þat er siðan köllut Ana-sótt, er maþr deyr verklaus
af elli.”

ANSTYGG, adj. vederstygglig Hl. (Slättåkra),
sm. (Vestbo). — Fsv. anstygger, id. Rietz, Sv.
Järt. Post. s. 64, 82. S. F. S. IV, 130. S. Bernh.
f. 40; fn. andstyggilegr, id.

ANSYLES, annsyls, adv. 1) mot solens lopp,
från höger till venster, vester till öster. Nk.
Annsyls, ånnsyls. Ög., sm. (Östbo). Annsöles. Jtl.
Annersöles, annsönsj. Vb. nb. Annsöls, annsols,
annsjörs</i> )( rättsjörs. Vg. Annsols, annors )(
mä(d)sols. Vm. Anners, annsöles )( rättleds.
Vl. Annsöls. Fl. (Nyl.) Annsels. Fl. (Öb.).
Annsoles. Mp. Annsönes. Hs. Annsöles,
annjöns.
Åm (Nätra). Ajnsöjles, ansöls. G.
Annsyrs, id. Sm. (Vestbo); 2) Ansuls, adv. afvigt,
bakvändt. Bhl. Annörs, baklänges.
”Väderkvarnen går ansörs.” Kl. Annsöls, tvärtemot
hvad bör göras )( rättsöls, rätt gjordt. Om
tåg, rep och snören säges att de äro ansöls
eller rättsöls slagne eller snodde. Fl. (Nyl.).
Annsursj, id.; säges t. ex. vid gifning av kort, då
man ger uppför i st. f. nedåt. Vg. — Fsv. andsyls
)( rætsyls; n. andsøles; fn. andsælis (af
and, emot, sol, sunna, sol).

ANSVARA, v. a. 1 gensvara. ”A. på,” svara på.
Sm. — Fn. andsvara, fe. andsvarian, e. answer.
Jfr. and.

ANSÅKKAS, v. d. 1 sucka tungt. Sm. (Vestbo).

ANTABROTAR, m. pl. långt fjerran belägna
ställen. Vl.

ANTAS, v. d. 1. Antas om, efter, önska sig,
åstunda. ”Han fikk så mykket som han antades om.”
Sm., bl.

Anter, adj. 1) driftig, arbetsam. Ög., kl., öl.
2) omtänksam. ”Han ä inte anter om se.” Kl.

Anter, m. driftig omtanka, omsorg, ifver,
raskhet och kraft. ”Han har ingen anter om
dä.” han bekymrar sig ej om det. ”Han har
ingen anter om se.” Kl. Jfr wal. antur, m. ”an
attempt, a venture,” anturio, v. a. våga, företaga.

ANTAS VID NGT, anta sej, 1 bära sig illa åt.
Ög. Jfr antelig.

ANTE 1, v. n. 1 jämra, beskärma sig. Vl. (Nordmarks
härad). Jfr antelig.

ANTE 2, nom. pr. Anders. Nb., bs., ul. fl.(Nyl.).

ANTELIG. antlig, adj. 1) stygg, hisklig. Vl.
(Fryksd.). ög., sm., (Vestbo); 2) ofantlig. Vl.

ANTERA SEJ, v. r. 1 1) äventyra. Ög.; 2) kläda
ut sig på ett obehagligt sätt. Ög.

ANTIGGIA. conj. antingen. Kl. — Fsv. annattvæggia,
antigia,
a) pron. ettdera (af två); b)
conj. antingen.

ANTISÄTT, adj. 1) öfverhopad med göromål;
2) häftig. Bhl. Jfr annt.

ANTOKKA, v. a. anfäkta, annamma; i svordom.
Anregera, anrisla, kusutta, id. Fl. (Ingo).
Jfr djäkel, antura.

ANTOKKE, adv. 1) dubbelt så. ”A. välkare.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free