Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - BRI ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
S.S. 1, cap. 96. Fr. af N. 243; 2) v. a. a)
bränna; b) smälta; fn. brinna el. brenna (brann,
brunnit), v. n. brinna; brenna (brenda, brendt el.
brent), v. a. bränna, uppbränna; n. brenna (brann,
bronne), brinna; fht., fsax. brinnan; a) brinna; b)
spruta upp; effervere; mht., nht. brennen; d. brænde.
’As-bränna, f. halsbränna. Dl. (Elfd.).
Brannd, m. svedjeland. G. Fsv. brandr,
m. brand, brinnande; fn. brandr; id.; nht. brand,
m. svedjeland.
Brannd kara, f. eldskyffel, eldraka.
eldgaffel. Hs. (Db., Bj.). Brannd-kåru, f. id. Jtl.
Rida branndkara, stå i skamvrån. Hs. S. kara.
Brannds-bons, m. tjock brandkäpp att röra
om elden med. N. G. (Östergarn). S. bons.
Branndä, v. a. fånga fisk med ljuster,
hvarvid eld upptändes för att locka fiskarne in i
nätet. G. (F.).
Brona, m. 1) brinnande; 2) brand. Vb.
Brunnda, v. n. 1 vara brunstig, löpsk; 1)
om bockar. ”Bukkin brunndär”. Dl. (Elfd.,
Mora), åm.,mp.,hs.,sdm.,vg. Brunna. Jtl.
Brunne. Hj. Brynnda, brönnda. Dl. (Ohre); 2) om
gumsar, björnar, elgar. Hj. N. brunnda, v. n.
vara brunstig; fn. brundr, m. fårens
parningsdrift; brunnsauđr, m. springbagge; n. brund, m.
brunst; nht. brunft, brunst, id.; jfr skr. b’rûn,
att åtrå, hafva lust till, längta efter.
Brunnd-tid, m. brunst-tid (för bockar). Dl.
(Våmh.). Brynn-tid. Dl. (Ohre).
Brynnd-bukk, m. brunstig bock. Dl. (Ohre).
Brönn-bókk. Hs. (Db.).
Brynndug, adj. brunstig; om får och getter.
”Geti ir brynndu”. Dl. (Ohre).
Brunne, m. stark solhetta. Bhl. Fn. bruni,
m. brinnande, brand.
Bråna 1, 1) v. a. 1 svedja. Kl.,bl.; 2) v. n.
rodna. Fl. (GK. Kb. i Öb.).
Bråna 2, f. antänd fälla, svedjeland. Sm.
Bråne, f. 1) id. Kl.,bl.; 2) svedjad skogsmark.
Kl. I Blekinge utgör bråne ändelsen i flera
ortnamn.
Brånas, v. d. 1 hafva feber. ”Han brånas så
hoit”. Fl. (Öb.).
Bråna-stake, m. stake att sköta om elden
med. Bl.
Bråne-råg, m. råg som vuxit på svedjeland.
Kl.,bl.
Brån-hult, m. skogsdunge, som vuxit opp
på svedjemark. Kl. S. hult.
Bränn-ring, m. brandring, trefot af jern.
Ög.
Brånä, -a, f. halsbränna, magsyra. Mp.
Bränn, f. brännt, n. brännland, n. afbränd
skogstrakt. Bron, -ä, n. afbränd ås eller
skogstrakt. Vb. Bränna, f. 1) svedjeland, afbränd
skogstrakt. Vb.,bl.; 2) ett litet i skogen
svedjadt stycke land, som vallhjonen svedja för att
skydda kreaturen mot brömsar, flugor och mygg.
Hs.; 3) utslag, frisel eller nässelfeber. Nk. Fn.
brenna, f. brand; eld.
Bränne, n. bränsle, ved. Sk.,hl. Bränne,
brände, n. Vb. D. brænde, n.; swz. brenni, f. id.
Bränne-rot, f. svartaktig rot på
hvitkålsplantor. Ög.
Bränne-sjuka, bränn-sjuka, f. hetsig feber.
Vl.,kl.(Tjust),sm. (Ö. Vedbo). Bränn-sjoka.
Dl. Bränn-suttu, f. Jtl.
Bränne-verke, n, ved. Sdm. (Ö. Rek.).
Bränn-gräs, n. Epilobium augustifolium. Fl.
(Öb.).
Bränn-snauta, f. Orchis ustulata. S. G.
Bränn-sten, brännesten, m. svafvel. Vb.,jtl.,
hj.,hs.,dl.,vl.,ul.,ög.,vg.,dls.,sm.,bl. Fsv.
brænnesten, brænnasten, brennesten. S.S. 1, 255: 3,
86; fn. brennistein; fd. brændesteen,
brannesteen. (Mlb., Bib. Ov., H. Harpestr.); e.
brimstone, id.
Bränsull, m. bränsle. ”Brännsull å
stängsull”. G. (F.).
Bränn-vavel, m. blötdjur, manet.
Benämningen af den brännande känsla man erfar vid
dess beröring. Jfr fn. vajla, v. n. långsamt
framkrypa på buken.
Brännvins-pol. f. brännvinsflaska. Jtl. S.
pul.
Brännvins-vaL. m. eg. brännvinsvårdare;
den som vid bröllop har brännvinet om hand
eller under sin vård. Dl. (Floda).
För-bränna, f. det brännvin som fås först
ur råämnet och sedan ”klaras”. Ul. (Rosl.).
Bryde-hodda, f. brytstuga. Sk. (Ox.). S.
hodda.
Bryde-hål, n. hål eller grop i jorden der
lin brytes. Sk. (Ox.).
Bryde-gallt. s.gallt.
Bryd-före, n. sådant före. då isen ej kan
bära häst och åkdon. Sk. (Ox.). D. dial.
brydføre.
Bryska, f. def. tvärremna uti jern. Nb.
(Calix).
Bryt, f. sönderbrutet bröd, som lägges i mjölk.
Brutta, f. id. Sådan mat kallas bröd-bryta, f. Vb.
Bryta sej (ipf. bröt sej), v. r. kasta upp,
kräka. Bhl. Bryda sej. Sk. D. bryde sig.
Bryte, m. gärdesgård af fälda trän och
grenar m. m. (”bråt-tun”). S. G.
Brytning, f. uppkastning, kräkning. S. Sk.
Bråt, n. 1) bränning i hafvet: 2) skäfvor
efter lin och hampa. Fl. (Öb.).
Bråta 1, v. a. 1 1) bryta, klyfva. Vg.; 2)
rengöra lin, så att tågorna befrias från
skafvorna. ”Bråta lin”. Fl. (Nl.). ”Bråta to”. Götal.
N. bråte.
Bråta 2, f. klyfta: verktyg, hvarmed lin
brytes. Deraf linbråta, f. Sm., kl., vg., fl. Bröta,
brota. Nk. Bruta. Ög. Brutta. Vb. Brådda.
Bhl. Bryde, bröda, f. Sk.
Bråta 3, f. 1) snufva. Huvudbråta, f. Fl.:
2) svår hosta. Fl.
Bråta 4, v. n. 1 plågas af snufva och
hosta. Fl.
Bråta kull, v. a. 1 vid brottning stjelpa
ikull sin motståndare, Fl. (Nl.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
