- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
73

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - BÄK ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Fl. (Nl.). Fn. bækill, m. en hvars hand eller fot
blifvit vrickad eller annars skadad; bækla, v. a.
förvrida (ett ben); skot. backle, förvrida.

Bäkjil (uttal: bätjil), n. en som uppför sig
oskickligt, otympligt. Fl. (Öb.), Bäkkel. Nb.,
vb. Bökkel. Åm.

Bäkkellånnom, adj. fubbelaktig. Vb.

Bäkklot, bäkklig, adj. ovig. Åm.

Bäkkäl (ipf. o. sup. bäkklä), v. n. uppföra
sig otympligt. Vb. Bäkkläs, v. d. gå ovigt till
väga. Åm.—ul. Jfr fn. bagla, v. n. bära sig
oskickligt åt.

BÄKRE, m. gumse. Hj. Bäkker. Vb.,åm.,mp.;
bäkker, bjäker, bjäkke. Jtl.; bäkke, id. Vl. Fn.
bekri, m. vädur; ny isl. bekra, v. n. bräka:
om får; n. bekre, bekar, m. vädur; hindost.
bakrâ, m. getbock; beng. bakrâ, m. id.; it.
becco.

Ballbäkker, bollbäcker, m. springgumse.
Åm. (Nätra); bollingsbjäker, id. Jtl.

Bäkkerharva, f. trekantig harf mod
krokiga jernfötter. Åm. (Nätra).

Bäkkkerlamm, n. hanlam. Åm. (Nätra,
Arnäs).

Gangs-bäkkker, m. springgumse. Åm. (Nätra).
Jfr gang-sö.

Gällbäkker, m. gällgumse, snöpt gumse.
Åm.,mp. Gällbjäkker, gällingsbjäker. Jtl.

BÄL 1, s. bälga.

BÄL 2, s. bal.

BÄL 3, s. bale.

BÄLA 1, v. n. 1 tala ovettigt. Dl. (Enl. Ihre).
Bäla sej på nåen, med ovett, otidigheter
öfverfalla någon. Sk. (Onsjö). S. bjäla, som troligen
är samma ord och synes vara beslägtadt med
bälga, vredgas; jfr detta ord.

BÄLA 2, v. a. skilja. Bäla bort, skilja bort;
bäla ut, skilja det ena från det andra. Fl. (Ingo).
Fn. bila, v. a. bryta: frangere; skr. bhil, åtskilja.

BÄLA 3, s. le 1.

LE 1, n. afbalkning i ett höns- eller
svinhus, inom hvilken dessa djur hafva sin liggplats.
Hönsa-, svinabäle. Nk. Fn. bæli, n. villdjurskula
(af ból, n. habitaculum, sedes; cavea ferarum);
jfr bale.

La, v. n. 1 1) tillreda åt sig en liggplats
(ett ”bäle”); enkannerligen om hemfoglar och
svin; 2) säges äfven skämtsamt om menniskor.
Nk. Fn. bælaz.

BÄLE 2, s. bil 1.

BÄLG, s. bälga.

BÄLGA, v. n. 2 1) eg. uppblåsas. Denna
ordets ursprungliga betydelse, som bekräftas af vårt
fornspråk, våra språkfränders tungomål och här
nedan anförda ättlingar, förekommer numera ej i
våra munarter; 2) vredgas, se stinnt ut, vränga ut
ögonen så mycket möjligt är. Sdm.,öl. Bäli. Jtl.
Bålja. Hs. (Bj.). Bälkjäs (uttal, bältjäs), v. d.
göra fula åtbörder. Nb., vb. Bålkä, id. Åm.
Verbet bälga har i uräldsta tiden otvifvelaktigt haft
stark böjning (bälg, bulgit). Fsv. bulghia, v. n.
uppblåsas, svälla; bulghin, bulin. adj. (eg. p. p.)
a) svullen, uppblåst; b) högmodig. S.S. 1, 78, 216:
2, 264. Kg. St. 212: bylghia, f. a) uppblåsthet.
Kg. St. 112; b) bölja. S.S. 1, 96; (jfr gr. οἴδμα
ϑαλάσσης
,
hafsvåg, af οἰδἐϵιν, svälla); bulle, m.
rund flaska, dryckeskärl. S.S. 3, 67; bulder,
bölder,
m. böld; deraf kverkabölder, sarbulder, m. fl.;
fht. belgan (balg, bulg, bolg), a) svälla; b)
vredgas. (Graff 3, 103); fn. belgja, uppblåsa; belgiaz,
svullna; bólga, f. svullnad; bólginn, svullen;
bólgna, svälla; bulla, sjuda, koka; mht. bilgen (balc,
bulgen, gebolgen),
a) uppsvälla; b) brusa upp,
blifva förtörnad. (Ben. 1, 124); fsax. belgan (balg,
gibolgan),
vredgas; holl. belgen (sv. böjn.), id.;
belging, f. vrede; c. belly, att svälla; fe. bëlgan
(bealh, bulgon, bolgen),
a) svälla, uppblåsas; b)
vredgas; âbëlgan, gebëlgan, vredgas. (Ettmüller,
282); d. dial. bælle, se stinnt ut, stirra på. (Mlb.
D.L. 64); n. bolgjen, bolen, svullen. (Aas. 41);
moes. uf-bauljan, uppblåsa: τυφοῦν. (2 Tim 2,
4); jfr skr. pull, att blomstra, ursprungligen att
svälla; om blomsterknoppen, som håller på att
slå ut; bala, n. svullnad; beng. pul-an, att
svullna; pola, svullnad; hindost. ?وبا bulla, en bubbla;
pûl-nâ, att svälla; pola, en böld; nygr. βῶλι,
kula; βολβός, lök; lat. bulbus, id. Denna
ordstam utgrenar sig vidt, men vi afhålla oss från
att anföra flera språkfränder.

Bägangen, m. def. magplåga, ref. Vg.
(Elfsb.). Af bälg, m. mage och fn. ángr, m.
smärta.

Bälg (bälj), m. 1) lädersäck. I denna
bemärkelse förekommer detta urgamla ord i
lbälgin, m. def. en större påse af skinn, i hvilken
mjöl förvaras för ”fälresan”, f. def., resan på
sjelfångst. Fl. (Qvarkens öar); 2) mage. ”Ja
har ondt i bälgen”. ”Han har en fali bälg”.
Vb.,dl. (Malung), vm.,ul. (Rosl.), nk.,ög.,sm. Bäl,
m. id. Sk. (Vemm. m. fl. härader). Fsv.
bælgher, m. a) eg. svällande, uppblåst hud; b)
afdragen hud; deraf bælskinn, n. skinn, ovisst af
hvad slag, hvilket erlades såsom utskyld; c)
lädersäck. VGL.; d) buk; deraf bælgmord, n.
fosters fördrifvande. VML.; fn. belgr, m. a)
skinn; b) lädersäck; c) buk; beli, m. mage; n.
belg, m. a) skinn, som är helflått och icke
uppskuret på sidorna; b) buk; c) bälg; d. dial.
bælg, bælle, bæll, m. a) skinn; b) buk; fe. belg,
m. lädersäck; e. belly, m. buk, underlif; fht.
balg, palch, palg (pl. belgi, palgi), m. (Graff 3,
106); mht. balc (pl. belge), m.; holl. balg, m.
a) afdraget djurskinn; b) säck; nht. balg, m.
id.; ns. balg, m. skinn. (Schambach); bay.
bulgen, f. lädersäck; cy. bulgan, bolgan, f. id.:
balleg, f. pung; nät; gael. balg, m.; bulg, bolg,
f. a) lädersäck; b) buk; moes. balgs (pl.
balgeis), m. lädersäck: ἀσϰός; mati-balgs, m.
resväska: πήρα lat. bulga, f. a) lädersäck.
”Bulgas Galli sacculos scorteos vocant”. Festus. Jfr
Forcellini, h. v.; b) moderlif. Nonius; frans.
bouge, buk pä ett fat. Lat. follis hänföres ofta
hit, men såsom det synes utan grund; jfr cy.
ffol, ffoll.

Bälga i se, bäla i sej, bälla i si, v. r. 2
fylla buken genom glupskt ätande och
drickande; äta, dricka med glupskhet. Sk.,hl. Bälga i
seg, sej.
Mp.,hs.,ög.,g. Bälg i säg. Vb. Bälga i
seg
( )( bälga ur seg). Nk. Balja i sej, dricka
mycket och häftigt. Bhl. lja, v. n. Sdm.
Bällma, id. Vg.,ög.,kl. Bärgä i sej, äta glupskt.
”Han órkar bärgä i sej”. Sdm. D. bælge; ns.
balgen, ”den bauch aufbläheu”. (B. W. B.1,43).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free