- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
74

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - BÄL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Bälga-rev, n. magplåga, bukref. Nk.
Bälarev. Vg. Belsrev. Sm. (Vestbo). Bävelrev, n.
id. Bhl.; (nästan obrukl.). Bäven, m. def. id.;
hos manfolk och hästar. Sk. (Torrlösa i
Onsjö h.).

Bälghandskar, m. pl. handskar af groft
ludet skinn, utan fingrar. Ul.—kl.
Bälgskinnshandskar. Ul.

Bälghund, m. storätare; nyttjas såsom
klander för glupskhet. Vb.,hs. (Db., Bj.) vg.
Bällhong, m. drummel. S. Sk. Jfr likväl belehund.

Bälg-skvätting, m. sturskt barn, som ej
lärt veta hut. Vg.,g. D. dial. bælsqvatting.

Bälgstinn, adj. bukstinn, uppblåst. Vb.

Bäl(g)s-ärter, f. pl. frön af Lathyrus
heterophyllus: användas såsom botemedel mot
bukref. Vg.

Bäling, m. yngel, unge. Poggebäling, m.
grodunge innan han fått fötter. Sk. (Ox.).
Bälling, m. fiskyngel. Nb. Jfr pugga.

Bäll, bell, m. 1) liten gosse; 2) drummel.
Pågabäll. S. Sk. D. dial. bælle, ”en pog,
pebling, en lille dreng: også som uqvemsord”. (Mlb.
DL. 64); ns. balg (pl. belgere, belger), m.
”verächtliche oder doch im unwillen gebrauchte
bezeichnung eines kindes” (Schambach, 15,
Danneil, 10); balge, id. (B. W. B. 1, 43).

Bäll (pl. bällar), m. våglik upphöjning på
mark, väggar och vägar. ”Du har gjort bällar
på väggen”, du har täljt väggen ojämnt. ”Du
har gjort bällar på vägen”, du har laggt eller
byggt vägen ojämnt Hs. (Db.). Anm. Enligt
Lenström skall bäll i Helsingemålet äfven
betyda öfversta kanten af hafsvågeu; en betydelse,
hvilken jag ej haft tillfälle att höra.

Bälled, bäled, adj. bukig. ”Ja drakk så ja
ble bäled”. Sk.,bl. Bäljut, adj. id. Vb.

Bäll-olk, m. tvärfylling. Sk. (Ox.). S. ulk.

Bälloter, bället, adj. skallig, naken, utan
hår; endast om djur. Vg. ög. D. dial. bældet,
skallig, naken, utan fjädrar; e. bald, kal,
flintskallig, bar.

Bäll-slav, m. magplåga, bukref. Sk. (Ing.).
Slav = slag, stöt.

Bällvante, m. ullvante med tumme.
Bällhynting, m. id. S. Sk. D. bælgvante.

Bälunge, m. barn som dricker mycket. ”Den
bälungen, han balar i se så mied vått ja har”.
Sk. (Vemm.). Bäll-unge, m. 1) id. Sk. (Skytts);
2) styggt barn; skällsord. Sk. (Ox.).

Bög, böj, m. skinnsäck. Bögsäkk, m.
matpåse af skinn. Dl. Jfr prov. baúc, kappsäck,
koffert. (Diez, etym. wb. 49); gael. pac, pachd,
m. säck; mlat. baga, saccus, arca: bagagium, ɔ:
frans, bagage.

Böglas, v. d. se stinnt ut. Dl. (Våmh.,
Mora, Elfd.). Begla, v. n. stå och gapa. V. Dl.

Bölkes, v. d. se ond, bös ut. S. G.
Byllkäs, id. N. G.

Bögling, m. en som har stora ögon och ser
stinnt ut. Dl. (Mora, Elfd.).

Böglun, adj. som ser stinnt ut. Dl. (Mora,
Elfd.). Anm. Till språkroten bälga höra
dessutom buljna. bolster, båld.

BÄLING 1. s. benling.

BÄLLA (ipf. bällt, sup, saknas), v. a. kunna
förmå, orka. Dl. Bäll’ (ipf. bällt), id. ”Bällt du
när’n?” kunde du narra honom? ”Ja bäll int”,
jag förmår, kan icke. Jtl.,hj. Bäll el. bell (ipf,
lä), försöka göra något, utan att dertill hafva
skicklighet eller förmåga. Vb. Fsv. bella, v. a.
förmå, kunna. (GL.); n. bella, förmå, hålla ut; fn.
bella (belda, bellt), v. a. a) vim facere alicui: b)
resistere alicui; c) opprimere, superare; d) agere,
facere. Ordet och dess ättlingar äro beslägtade
med de under bål, bol anförda. Jfr för öfrigt fht.
baldi, f. (Graff 3, 110); mht. belde, f. dristighet.
(Ben. 1, 82); lat. pollere, valere.

Be’len, bälen (def. -ne), n. tålamod. Jtl.,mp.
Be’lunn. ”Ja hade ej belunn att vänta”. Hs.
(Idenor). Belånn. Hs. (Bj.). Bällen. Hj.

Belunnsam, belånnsam, adj. tålig. Hs. (Bj.).

Belånna, v. n. 1 vara tålig, tålsam. Hs.
(Bj.)

Bällen, adj, som ej är rådlös. Vb.

BÄLLA 2, v. n. 2 skälla. ”Bälla på nå’n”.
Sk. Nht. bellen; mht. billen (bal, bullen,
gebollen)
(Ben. 1. 125); fht bellan, id. (Graff 3, 91).

BÄLLHYGGE, n. på landet brukligt sätt att
sammanfoga timmerna vid knutbygge. I städerna
sker det med tunga och kista. Bl.

BÄLLMA, bälloter, bällslav, bällvante, s. bälga.

BÄLTE, n. 1) eg. balteum; 2) midja. ”Vattnet
sto ’an opp te bältet”. Sm. Fn. belti, n. bälte;
fe., e. belt, n.; fht. palz, balz, m. Det synes
antagligt att Baltiska hafvet och Belterna deraf
hafva sitt namn.

Bältug, bältog, bälti, bältet, adj. 1) brokig;
om kreatur som hafva hvit och röd färg: 2)
fläckig i ansigtet; om hafvande hustru. ”Ho va
så bälti; dä utmärkte, att hu va bleen mä’et”.
Sm. Strimmi i ansigtet, id. Sm.

BÄMMBIG, adj. tjock och ovig. Ul. (Rosl., enl.
Ihre, DL.). Jfr fn. bumbr, m. buk, vom; bumba,
f. trumma; bambur, m. stort fat eller kärl: moes.
vamba, buk; hindost. pâmpna, att svälla; lett.
pampt, pumpt, id.

Bämmbå, f. 1) tjockt och bukigt fruntimmer.
G. (Enl. Ihre); 2) stygg, obehaglig menniska.
S.G. Schwab, bambel, bampel, bompel, f. tjockt,
lunsigt fruntimmer. (Schmid, 39).

Bämmbä, v. n. 1 dricka sig stinn, förtära våta
varor i myckenhet. G. Bämmba i sä. Ul.
Bämma i sej, äta och dricka glupskt. Bl. Schwab.
bampen, bampfen, id. (Schmid, 40).

BÄNA, v. a. dräpa (någon fänad). Norrl.
(Enl. Ihre, DL. s. 13). Fsv. bana, v. a. döda.
S.S. 4. (Karl Magnus): ”ællir bana jak liwe thino”;
fn. o. n. bana, id.; fht. bana, f. dödsslag. (Graff
3, 126); e. bane, ett gift; moes. banja, f. slag, sår:
skr. van, att slå, såra.

BÄNDA, bänna, v. n. 1) spänna, vara trångt,
göra motstånd till följe af sin spänstighet, hindra,
ej gå lätt. ”Rokken bänner över härarne”. Ul.—sk.;
2) öppna sig. ”Toet bänner i toppänna”, det till
rötning utbredda linets skäfvor börja lossna,
spricka i spetsarne. Ög. (Ydre h.). Fsv. bända, v. a.
spänna (t. ex. en boge); fn. benda, v. a. böja,
kröka; n. benda; deraf sv. obändig, adj. som ej
böjes, envis.

Bänd, bänn, n. 1) klämm, trängsel. ”Sitta i
bänd”, sitta fast att man ej kan komma lös. Ög.,
sm.; 2) böjning, krok. ”Gå i bänd”, gå i krok
(då något hindrar farten). ”Såga går i bänn”.
Nk.; 3) magplåga, bukref. Sk. (Enl. Ihre, D.L.
13): 4) särskildt talesätt: sitta i bänn, om
hopfastnade hundar (efter coitus). Ög.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free