- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
75

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - BÄN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Bändt, adj. n. trångt, ej ledigt. ”Dä ä (eller
går) blindt”. Ul.

Bänna, bänne, benda, f. 1) ett fogelgriller
som sättes ofvanpå trän. Åm.: 2) en inrättning
med spjelar och krokar under taket i stugan
eller i visthus att der förvara bröd eller annat.
Ög.,bl. Bänne, n. hängande hylla mellan 2
sidobräder. Ög. Bände, f. hylla. Brödbände.
Öl. Ostbände, ostbur. Sdm. (Ö. Rek.); 3) korg
vid klöfjande, ett tunneband med vidjelänkar
och öglor, hvari saker fastbindas på hästryggen
vid klöfjande. Bänne, n. Hs. (Bj.). Bännä n.
Vb.; 4) vidjekorg såsom vagga på ena ändan
af en stång, hvars andra ända är fästad i taket
vid gafveln. Vg.,nk. Jfr bur 2.

Bännjern, n. ett redskap af jern att böja
med. Nk.

Motbändt, adj. n. trögt, motigt. ”Dä går
motbändt”. Ul. (Rosl.).

BÄNDAS, v. d. brösta sig, yfvas. Fl. (Öb.).
Jfr bända, bänna.

BÄNDA IN, v. n. äta dugtigt. G. Jfr bämmbä.

BÄNGEL, m. 1) stång.; 2) lång och ovig
person. Vb.,ul.; 3) ostyrig pojke, lymmel. Riksspr.
Jfr nht. bengel, m. stake; mht. bengel. (Beneke 1,
85); holl. bengel, id.; ns. bengel, ”junggesell”.
(Schütze, 1, 91); nht. bengeln, att prygla. Med
hänseende till den bildliga betydelsen: lymmel;
jfr lat. stipes, caudex, vacerra. Dessa ord
förutsätta ett förloradt verbum binga (bang, bungit),
v. a. att slå, hvarifrån fn. bánga, att slå: e. bang;
nht. bangen, bangeln, id.; bengeln, att prygla;
bingeln, v. n. att ringa med en liten klocka. Hs.;
bingla, v. a. svänga. Dl.,hs.; bingla, pingla, f.
liten klocka, bjälla; bimmba, bimma, f. id. Dls.;
bångas, bullra, utan tvifvel böra härledas.

Bängla, v. a. & n; 1) visa en stång eller
något dylikt högt i vädret. Vg.; 2) vexa i
vädret. Sm. (Vestbo); 3) bråkas med något.
Vg.; 4) bära sig oskickligt åt. Bängäl. Jtl.,vb.;
5) gå ostadigt; 6) handtera något osäkert. Mp.

Bängling, m. 1) lång, smal menniska. Vg.
(Marks h.); 2) stursk slyngel, skräfla. Bhl.(Elfs.).
(Demin.). Nht. bengel, m. slyngel.

BÄNGSA, s. bägga.

BÄNGSLA, bängslet, s. bångas.

BÄNK, m. 1) eg. bänk: scamnum. Riksspr.; 2)
sofbänk. Sk.,g. Deraf fållbänk, m. säng, som
fälles till samman om dagen och uppreses mot
väggen. Sk.; 3) molnbädd. ”Soli gar i bänk”, solen
går ned i moln. G. Fsv. bänk, m. scamnum.
(HL. St. Rimkr.): fn. bekkr, m. a) scamnum,
sedile, sedes; b) lectus triclinaris. (S.E. 1, 242); e)
lectus dormitorius. (Korm. 16, 3); fht. panch (pl.
penchî); nht. bank, bänk, f.; bord; fs. bank, f.; holl.
bank; fe. benc; e. bench; d. bänk; it., sp. banco;
frans. banc, bänk; d. dial; bænke sig, gå till sängs.
(Mlb., DL. 65).

Bänka-välling, m. 1) välling af gryn och
vatten. Sk. (Ox.); 2) lemningar efter hela
veckans måltider, hvilka blandas tillsammans och
såsom en rätt förtäras. Sk. (Skytts, Lugg.). D.
dial. bænkevelling, id. Jfr mht. banc, pl. benke,
f. o. m. bord. ”Vone benche ze benche hiez
man allûteren wîn scenchen”. Hoffmanns
Fundgruben 2, 35.

Bänkgylta, f. gråsugga: Oniscus. Hs. Jfr
gylta.

BÄNNA, v. n. 2 springa omkring i brunst:
vara löpsk, kåt; om hundar och kättjefulla qvinnor.
Ög. (Ydre); måhända beslägtadt med benda, v. n.
besa; d. dial. bæn, adj. brunstig, eller sv. dial.
bända, bänna.

Bänn, n. 1) brunst: om hundar, kattor och
vilda djur. ”Löpa i bänn”. Ög.,hl.: 2)
oanständig kärlekshandel. Hl. Bänj, id. ”Lue i
bänj”. Sk. (Oxie, Luggude).

Bänne, f. hynda. Vl.

Bänne-bykka, f. löpsk hynda. Dl.,vl.

BÄNNT, adv. nödvändigt. ”Han sa’ att jou
bännt skulle kómma”. Hs. (Bj.), hj.

BÄNSKA, bänskas, bänskugur, s. böj.

BÄR, adj. klar, vacker; om röd färg. ”Hä ä
riktit vaker å bär rö(d)målning”. Fl. (Ingo).
Moes. bairhts, adj. klar; fn. bjartr, klar,
skinande; birti, f. ljus, sken.

BÄRA (bar, buri), v. a. 1) bära. Vb. (Ume),
nb. (Lule, Calix), nk.,bl. Bär (bar, börä). Vb.
(Skellefte), åm. Biära (bar, buri). Dl. Bära
(bar, båri).
Hs.,fl. (Nl.); 2) föda kalfvar; om kor.
Brukas intransitivt. Bära (bar, buri). Vl.—sk.
Bära (ipf. bar, sup. buri, byry, börä). Vb. Bära
(bar, båri).
Hs.,fl.(Nl.); 3) alstra, frambringa.
”Åkern ha buri rog i rog två år på slag”. Nk.;
4) sammansättningar med præposition:

a) Bära dill (ipf. bar dill, sup. buri, byri el.
börä dill), v. a. börja, företaga. ”Hä bar dill
arbait”, man började arbeta. ”Hä bar dill å laup”,
man började springa. ”När bär ä dill?” när
börjar det? ”Hä bärs no sä dill”, sådant händer
nog. ”Hä bar å mot hä för a vörä”, det var helt
annorlunda än tillförene varit. Vb.

b) Bära efter, v. n. passa sig. ”Dä bär ej
efter”. Ög.

c) Bära fram, v. a. 1) framföra (en helsning,
ett ärende); 2) berätta något i otid, sqvallra.
Nk., bl.

d) Bära för (bar, sup. buri för el. byri för),
1) v. n. hända, händelsevis inträffa. ”Hä bar för
ji mött’n”, händelsevis mötte jag honom. Vb.
(Löfånger, Nysätra, Burträsk); 2) v. a. föregifva,
förebära. ”Han bar för”, han föregaf, ursäktade
sig med. Vb.

e) Bära i hop, 1) v. n. α) passa tillsamman,
slå in, gå an; β) komma i tvist, slagsmål. Nk.,
sdm.; 2) v. a. angripa. Sm.

f) Bära i lås, v. n. passa. Nk., m. fl.

g) Bära i sej, äta glupskt, omåttligt. Nk.,
ög., sm.

h) Bära i väg, begifva sig på väg. Sdm., m. fl.

i) Bära i väv, inväfva s. k. ränning, ibärgarn,
väfft.
Sdm.

k) Bära mot, v. n. 1) slutta emot; 2) vara
motbjudande. )( bära mä. Nk.

l) Bära ner, v. n. 1) brista; om is; 2) starkt
snöa. Nk.,sdm.; 3) starkt regna. Sdm. N. bera
ned,
regna eller snöa.

m) Bära opp ovett, taga emot snäsor och
förebråelser för andras räkning. Bl., m. fl.

n) Bära på, v. n. & a. 1) rusa på, springa på.
Ög.,sm.; 2) öfverhopa med något (godt), skänka
rundeligen. ”De bära på honom allt hvad de
kan”. Hs.,sm.,bl.; 3) vara rask, tilltagsen. ”Ho
bär på”. Sm.

o) Bära te, v. n. 1) lyckas, inträffa. Sm.,nk.:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free