- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
82

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - DAG ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dagel, dagle, davel, daval, m. Ög. Dagel, m.
id. Dls. Daver, m. middagsmat. Vg. (Marks
h.). Daule, m. ett mål till kreaturen kl. 10 f.
m. och kl. 3 e. m. S. Bhl. Fsv. daghurþer
eller eg. dagvarþer, m. frukost. VGL.; fn.
dagverđr, m. (F.R. 2, 76, 2); dögurđr, m.
(F.R. 1, 262, 1), id.; af fn. verđr, m. a) frukost; b)
middagsmåltid; c) mat; vörđr, m. mat, föda;
virđr, m. a) middagsmåltid; b) föda; væri, n.
föda, mat; n. dagur, daur, dur, dauremål,
dogur,
m. frukost (kl. 10); nfris. daagerd, daaerd,
dauerd, doerd, dogwerd,
id. (Outzen, 39). Björn
Hald. öfvers, verđr, m. una portio cibi, en
portion mat, ett afmätt stycke mat; n. vor, m.
måltid, en bestämd del eller portion af mat;
med anledning hvaraf Hb. jemnför skr. urd,
att mäta.

DAGG, m. 1) eg. dagg: ros. Riksspr.; 2)
liten sup. Åm.; 3) sqvätt, deraf mjölkdagg,
m. mjölktår. Sdm. (Sorunda; enl. D. D.).

DAGGA, v. a. 1 slå. Sm. E. to daggle.

Daggare, m. slagskämpe. Sm. (L—n).

DAGGBÄNK, m. dimma ifrån sank mark, då
man säger att hwäitä-håpu räidar, hvita märren
(dimman) rider. ”Nau räidar hwäitä håpu da”. G.

DAGGKÅPA, f. Alchemilla vulgaris. Nk.
Daggskål, f. id. Sdm.,nk. Dagg-skalar, f.pl. G. Af sv.
dagg = lat. ros.

DAGRA, v. n. 1 stående vackla eller darra )(
stagra. ”Studen sto å dagra”. Hl. Jfr n. darla,
v. n. skakas, stå löst och vacklande; holl.
daveren, v. n. skakas, darra; ns. dävern, v. n. id.
(B. W. B. 1, 187).

DAIL, m. del. Vb. Fsv. del, f. id. Spec. Virg.
s. 276; fn. deild, f. del, delning; fht. teil, deil, m.
och n.; fsax. dêl; fe. dæl; lit. dalis; ffris. deil; e.
deal; skot. dail; nht. theil; ill. del; böhm. dil;
gael. dâla, dal, f.; moes. dails, f.; beng. dal, id.

Dail (dailä, dailt), v. a. dela. Vb. Fn. deila,
a) dela; b) tvista, gräla; fsv. dela, a) dela; b)
tvista. VGL., UL., S.S. 3, 133; deraf dela, f.
tvist, rättegång. VGL., UL., S.S. 1, 44, 136;
3, 29; Kg. St. s. 11; delafuller, adj. trätosam,
full af träta. S. Bern. f. 29 v.: ”delaful tunga
oc fal mz ether”; delaktogher, adj. delaktig. S.
S. 2, 24; dela mal, daila mal, n. tvistemål. G.
L.; deld, f. teg (i åker eller äng). UL.; delda
ra,
comm. råmärke mellan tegar. UL.; delo
broþer,
m. vederdeloman. UL.; bret. dael, f.
tvist, gräl; moes. dailjan, dela; skr. dal, findi,
caus. findere.

Dailakti el. dailaktu, adj. delaktig. Vb.

Dela, v. a. o. n. 1 1) eg. dividere. Riksspr.;
2) träta på någon. Ul. Dejl, id. “Dejl int på
mä!” trät icke på mig. Jtl. Djelå, id. Dl.; 3)
kackla. ”Hönsen dela”. Hs.

Deles-gärds-gård, m. gärdesgård som går
i rågången mellan tvenne hemman. Dls. Lina,
f. id. Vg. (Vadsbo).

Djela, f. träta, tvist. Dl.

DAJ, s. dänn.

DAIG, m. deg. G. Dej, m. Bhl., sm.,sk. Fsv.
degher, m. Spec. Virg. s. 135; fn. deig, n. deg;
deigr, adj. a) fuktig, våt; b) mjuk; c) rädd; deigja,
f. a) fuktighet, mjukhet; b) fruktan; deigja, v. a.
a) göra fuktig; b) göra mjuk; digna, v. n. blifva
fuktig; d. dejg, m. deg; fe. dah; e. dough, id.; fht.
teig; mht. teic, m.; nht. teig, m.; moes. daigs, m.
id. Jfr moes. deigan, digan (dáig, digun, digans),
v. a. bilda, forma.

Daigbäint, adj. ömfotad; mest om kreatur. G.

Daighjertä, adj. modlös. G.

Daighólk, m. degtråg. N. G., fl. (Ingo i Nl.).

Daigning, f. mjöl eller kli och vatten (till
höns). N. G. Dainä, f. id. G.

Daigtändt, adj. omtändt. G.

Degna, v. n. 1 blifva degig; om säden då han
är så rå, att han klibbar vid qvarnstenen. Bl.
(Gammalstorps s:n).

Dejna, v. n. 1 sätta i deg, bereda deg. S.Sk.
D. deine, id.

Dejtråj, dejtrau, n. degtråg. Sm. Dejtrau,
n. Bhl. D. deigtrug; isl. deigtrog, id. (Gislason,
80); fht. teigtrog. (Graff 5, 378). Dejvittjon,
f. def. degtråg. Fl. (Wärö skärg.). Degtina, f.
id. Fl. (Ingo).

D’AINU, pron. f. s. def. den ena. D’annu, den
andra. G.

DAJTONAD, adv. ditom (från andra sidan). Dl.
(Elfd.).

DAKK, adj. trött. Kl. Jfr n. dakje, m. ”en
doven, senfærdig karl”. (Aas. 60); fn. dá, n.
dåning, vanmagt.

Dakna, v. n. 1 tröttna. Kl.,öl.

Dakne å, v. n. 1 1) tröttna upp; 2) dåna. Öl.

DAKKA 1, f. drifva, stor hög. Snödakka, f.
snödrifva. Vl. (Enl. B. E. Hildebrand).

DAKKA 2, s. dikka.

DALA 1, v. n. 1 1) falla. ”Dalla omkull”,
falla omkull. ”Dala når”, falla ner. ”Far dala
fóre å ja dala ätte i måkkullakórran”. Sk.; 2)
luta till nedgång; om solen. ”Solen dalar‴ (eller
”däldar”). Vg.; 3) dala å, dåla å, blifva matt;,
sömnig. Hs. (Bj., Db.). D. dale, falla, sänka sig;
i synnerhet om solen; d. dial. dale, v. imp. saktna,
lägga sig; om ondt väder; jfr hindost. d’alna, att
luta (dagen lutar mot aftonen); ns. dalen, sjunka;
holl. dalen, v. n. falla; luta till nedergång; om solen.
”De zon begint te’ dalen”, solen begynner sjunka.
Verbet dala har i den uräldsta tiden utan tvifvel
haft stark böjning: dala, dol, dulit, såsom man
kan sluta af här nedan intagna jemförelser. Fsv.
dal, m. dal. S.S. 1, 9; Horol. f. 20; fn. dalr, m.
a) boge; b) dal; dæla, f. fördjupning, dæld, f.
liten dal; sjö; fht. tal, dal, n. och m. dal; nht. thal;
e. dale; ffris. dêl, deil. (Richth. 682); fe. dâl;
moes. dal, n. dals, m. dal; n. dal; nfris. daal, dâl,
däl, deel,
ned, under; ns. dahl, id. (Richey, 33);
moes. dalaþ, ned, nedför: ϰάτω, χαμαί; swz.
tola, dole, tüele, f. grop, håla, fördjupning; fslav.
dol, m. foramen; böhm., pol. dolina, f. dal; fslav.
dolu, deorsum; böhm. dolu, id. (genet. af dol, en
dal); bret. dôl, m. dal, floddal. Dieffenbach (vergl.
wb. 2, 611) anser att grundbetydelsen af moes.
dal eller dals, fissura, fovea, antyder att roten är
skr. dal, findi.

Dalar, m. pl. slaggstycken, som bilda sig
vid kol- och tjärubränning. Kl.

DaLdokka, f. Trollius europæus. Nk.

Dalkól, n. träkol, som uppkommer efter
tjärubränning i s. k. tjärudal; )( milkol. Kl.

DaLLta (ipf. däll, sup. llt), v. a. tappa
efter sig här och der, spilla. ”Dallta ätter säg”.
Hs. Dalt (aa), id. Jtl.

Dulla, v. n. 1 stå osäkert på benen, såsom
små barn då de börja lära gå, men ofta falla.
Dull! dull! säges till små barn, som börjat att


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free