- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
87

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - DEL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


DELA, delesgärdsgård, djela, s. dail.

DELKA, s. dil.

DELLBAKARS, s. dill, dell.

DEMESÅ, conj. derföre, af den orsak;
uttrycker en slutbestämmelse på en mening. Kl.
Demmeså. ”Ja va tvungen te ha pengar åv’a, för si
ja skulle köpa mej e ko demmeså”. Denna
partikel användes för att gifva mera vigt åt
meningen. Sdm. (Ej mycket brukligt). Demså, rättså;
så blef det. Öl, Måhända smdr. af: ”dä ä me
de så”.

DENA, s. däna 2.

DENDERINGE, pron. dem. den der: iste; om
den fjärmare. Bhl.,hl. Dendäre (f. dendära, n.
dädära), id. Nk.,bl.

DENHÄRE el. denhär (f. denhära, n. dähär),
pron. dem. denne; om den närmare. Om den
fjermare säges (m. o. f.) dendär, (n.) dähär. Nk.-bl.

DENNAN, adv. der. Åland. Denne, id. V. Dl.
S. däna 2.

DENSKA, s. böj.

DEPP (pl. -pur), f. större vattenpöl.
Vattendepp, f. G. N. depel, dipel, m. pöl, samling af
dy; jfr nlaus. depa, f. håla, fördjupning. S.
dippa.

DER, conj. om, derest. ”Der han gör dä”. Sm.

DERAN, adj. passelig. ”Han ä deran karl”.
Hs. Jfr mht. dære, adj. passande, utmärkt;
undære, adj. opassande, oansenlig; undâre, adv.
inhoneste, incongrue, inconvenienter. (Ben. 1, 307,
308).

DERAVAN, s. van 2.

DERNA, adv. bestämda formen af der. ”Han
gjorde så derna”. Hl.,bl.,ål. Fn. þarna, adv. der,
på det stället.

DERRA, derrafar, derramor, s. adre.

DER SOM, conj. derest, så framt. Sk.,hl.,bl.

DESS, conj. derföre. Sm. (Föråldr., enl. L—n).

DESSEN (f. dessa), pron. den der. V. Dl.

DEST, adj. m. svag, sjuklig. N. G.

DETTA (pl. -ter), f. löja: Cyprinus alburnus.

”Bimm, bamm, Tasse! kom fram
Mä nors, gers, detter iblan(d)!” Ordspr. — Anm.

Tasse ɔ: invånare på Hammar-ön. Vl.

DETTA, dätta (ipf. datt, pl. duttom, s. duttit),
v. n. falla lätt, falla ner. ”Dä detter”. Jtl.,mp.
(Hafverö), vl., bhl., vg. (Mark), dls. Dätta (ipf.
datt, pl. duttum, sup. dutti). Dl. Detta, ditta
(datt, duttit).
”Dä datt i tu. Drikkakruset har
duttit i tu”. Nk.,hl. (Värö). Ditta (datt, duttit).
Sm. (Vestbo; nästan obrukl.). Detta (ipf. datt el.
dettä, sup. dettä). Vb. Datt (däätt), [ipf. datt,
sup. dötti], v. n. falla ned från en höjd. Hj. Fn.
detta (datt, dottit), v. n. falla; n. detta (datt,
dotte);
fe. dëttan (dätt, dutton, dotten), id.

Dett, m. 1) eg. något som fallit efter; 2)
tecknet punkt i skrift. Ditt, m. id. Vb.,mp.;
3) liten klimp, bit, klick. Mp. Fn. dettr, n.
ett fall: lapsus; n. dett, m. id

Dett el. ditt (ipf. o. sup. dettä el. dittä), v.
n. pricka, sätta prick. Vb.

Dutta, v, a. 1 sakta vidröra, stöta till någon.
Sm. Dätta, id. Åm. Dötta, id. ”Dött te
honom me armbógen!” Vl. Dudda, dudda emot,
v. a. stöta emot. Sm. Fn. datta, v. n. palpare,
palpitare; bay. dutzen, v. a. stöta, stöta till (t.
ex. glas. Schmeller 1, 407); n. dytta, dutte,
v. a. id.

Dätten, adj. 1) tung. ”Pungen ä dätten”.
Sm. (Vestbo). Dätter, id. Vg. (Mark); 2) god,
af godt gry. ”Jernet, silvret ä dättet”. Sm.
(Vestra, Östbo h.).

DI, s. din.

DIBB, dipp el. tipp (ipf. -ä), v. a. lätt
vidröra. ”Hä var sä mått att’n dippä ti ä”, det var
så pass att han kom vid det, han knappt
vidrörde det. Vb.

DIGER (n. digelt), adj, 1) tjock. Dl.,hj.,jtl.; 2)
hafvande; om qvinnor. Dl. (Mora); 3) drägtig, a)
om sto. Vb.; b) om hynda. Ungdiger. Vl.; c)
om ko: kalf-di, adj. i kalf, med kalf. I Göta
rike, enligt Rydqvist. 2, 2, 406. Fn. digr,
adj. tjock, högmodig; fsv. digher, adj. tjock;
stor, mycken; moes. digrei, t tjockhet, täthet; jfr
ns. digen, dijen, tilltaga, föröka sig. (B.W.B. 1, 203);
skr. dih (præs. digd’e), v. n. att tilltaga, växa.

DIGLA, diggälä, v. n. 1 dregla. Dl. (Elfd.).
Drigla, id. Dl. (Mora).

Diglun, adj. dreglig. Dl. (Åsens by i Elfd.).
Driglun, id. Dl. (Mora).

DIGLA, v. n. 1 blifva blåsur; om mjölk. Dl.
(Åsen i Elfd.). N. digna, v. n. blifva tjock, mera
syrlig; om mjölk. Jfr diger.

Diglug, adj. blåsur; om mjölk. Dl. (Åsen
i Elfd.).

Dinglug, dinglun, id. ”Mjóken ir dinglun”.
Dl. (Elfd.). N. digjen.

DIKE, dige, n. vall, jordvall såsom hägnad
kring åker eller betesmark. Sk.,hl. D. dial. dige,
n. jordvall; nht. deich, m. vall eller jorddam för
att hejda flod- eller sjövattnet; ffris. dik; ns. diek;
holl. o. nyfris. dijk; e. dial. dike; frans. digue, id.;
skot. dike, stengård. Nht. deich är samma ord,
men betyder fiskdam; fsv. diki, dike, n. a)
graf. St. Rimkr. 174; S.S. 2, 247; Cod. A. 27, f.
249; b) fiskdam. VGL. Anm. Fiskdam är
endast en närmare bestämning af graf. I fe. och e.
betyder dic såväl jordvall som graf; fn. diki, n.
vattengraf; hindost. digî, en stor dam; beng.
digi, dam, vattensamling; lett. dîkis, id. Grimm
(wb. 1, 904) anmärker med afseende på ordets
betydelse att det kommer derpå an, hvad man
vid arbetet betraktar såsom hufvudsak,
upphöjningen eller fördjupningen; i båda betydelserna
användes i med. lat. fossa och fovea.

Dika, diga, v. a. 1 uppkasta jordvall. Sk.,hl.
D. dige, id.; ffris. dika, v. a. a) grafva; b)
dämma; fe. decjan, aggere, cingere; fsv. dikia,
v. a. dika: incilia fodere. VGL.

Dik-sko, m. en träsko, som brukas då man
dikar. Ul.

Stendike, n. stengård, stenhägnad. Sk.

DIKKA, v. n. 1 1) löpa efter, springa, följa
med; om små hundar och barn. Dikka mä. Ög.
(Gullbergs h.); 2) gå eller resa ofta till ett ställe.
Sm. (Östbo); 3) dikka el. dakka, gå sakta. Sm.
Dakka, id. Vg. Verbet synes hafva fordom haft
stark böjning: dikka, dakk, dukkit. Jfr dakk,
dakna, dakne å.
Fn. dika, v. n. a) löpa, gå
hastigt; b) gå med långa steg; dik, n. a) löpande;
b) gång med långa steg; mht. dîhen (dêch, dîgen),
v. n. gå, komma framåt. (Ben. 1, 329); nht.
deichen, v. n. gå långsamt; schles. deuchen, v. n.
löpa, springa; i Franken, Schwaben och Schweitz
deichen, dichen, dichelen, teuchen, v. n. gå
långsamt. (Schmeller 1, 352. Stalder 1, 280, Schmid
123); swz. dîch, tîch, långsam gång, (Stalder.
Tobler 137); skr. tik, att gå.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free