- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
116

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E - EJN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

EJS el. es (pl. esar), f. töm, G.

EJSAND (def. -di), f. stor vildand, som tidigt
på våren visar sig bland isen. S. G.

EISNA, v. n. 1 hissna. S. G. Häiskna, id.
N. G.

EISOR, pl. fimmelstänger. Fl. (Pargas i Nl.).
Ejsor, aisor, esor, pl. id. Fl. (Ingo i Nl.). Ordet
är ett lån från finskan; fin. aisa (pl. aisat),
fimmelstänger (gemenligen af rönn); kymr. ais
(pl. eisen), läkten, sparrar, ribbor; gael. aiseau,
ribba; ais, tunnt bräde, takspån; esthn. ais,
spinnerocksstöd; frans, ais, m. bräde, planka.

EIS-SPIT, n. stake med jernpigg uti, då man
åker på isläggar (benläggar af häst). G. S. glässa.

EK, s. eik 2.

EKA, f. orenlighet i ull. Vb. Jfr aka, f, sid. 4.

EKARVE, s. eik 2.

EKASTA, v. a. 1 förevita. förebrå någon
något. "Han ekaste mej för dä ja ä ful". Vl.

EKEN, adj. illasmakande, vämjaktig, osmaklig;
eg. om smör o. d. Vg. Jfr nht. ekel, adj.
vämjaktig, äcklig.

EKEREN (f. ekere), pron. Se hvilken! "Ekeren
kär han ä!" se hvilken karl han är! "Ekere
kona dä ä!" se hvilken flicka det är! Sm. (Enl.
L—n).

EKGORRAR, ekkorrar, s. eik 1.

EKK 1, pron. pers. I. Jtl., hj. Ekkan, eder. Jtl.
Jfr fn. ykkurr, ykkar, vester duorum.

EKK 2 (ipf. o. sup. ekkä), v. a. ångra, vara
ångerköpt, sakna; säges t. ex. om man ångrar att
man sålt, bytt, gifvit bort eller eljest förlorat en
sak, som man efteråt saknar och gerna ville
återvinna. "Ji ekk hästn ji såld i fjol", jag saknar
hästen jag sålde i fjor, ångrar att jag sålde
honom. Vb. Jfr fn. ekki, m. a) smärta, sorg; b)
sorglig sak, det som medför sorg och skada.
(Egils., 30); wal. echur, sorg; ir. echt, eacht, en
tilldragelse som uppväcker sorg eller deltagande;
ns. eckeln, vara förtretad, förargad öfver, ångra.
(B. W. B. 1, 285).

EKKE, n. pr. Erik. Mp.

EKRA, s. aker.

EKUM, adj. 1) som vill vara fin, snygg,
vackert klädd. "’An will wårå ekum". DL (Elfd.);
2) adv. enkom. Dl. (Mora).

EKÄ (ipf. ektä), v. n. 1) rida på ord; 2)
beständigt gräla om en och samma sak. G. Ett
annat ord är äkä, v. a. & n. a) orena, nedsmutsa; b)
göra sitt tarf; om hundar. G. Jfr aa, sid. 1.

EKÄND, adj. lätt igenkänd. Hs. (Bj.). Fsv.
ödhkænder, id. S.S. 1, 121; fn. audkendr.

EL, f. ärla, sädesärla. Säs-el, f. MotacilIa
alba. Trönu-el, f. Motacilla flava; kommer tidigare
än den förra. Vb.

ELA, f. den breda inskärningen under venstra
snöskidet. Dl. (Lima).

ELAKING, m. elak, stygg menniska. Nk.

ELD, m.,1) eld. Skriftspr. Jell, m. eld. Ul.
Jåld, jeld. Ö. Dl.; 2) särskildt talesätt: "Lånas
eld, beas eld", göra ett kort besök. Hs. Fsv.
elder, eldr; fn. eldr; d. ild; fe. æled; georg. ali, id.
Af ala 2.

Eldbein, ellbäin, ellbain, n. eldtyg, elddon,
flinta., fnöske och svafvel. Jtl., vb. Jfr fn. bua,
v. a. tillreda.

Eldflytt, adj. eldfängd; säges t. ex. om
blånor, lin o. d. Hs. (Jerfsö). Jfr flytt, adj,
snabb, lätt (af fljota).

Eldfos, adj. eldfängd. Hs. Jfr fsv. fos,
fus,
adj. begärlig efter, färdig till. S. fors,
forser.

Eldfot, ellfod, m. trefot af jern att sätta
grytan på. S. Sk.

El(d)fäng 1, adj. 1) eg. som lätt fattar eld,
eldfarlig; 2) häftig till sinnet. Hs. (Bj.).

El(d)fäng 2, n. något som kan användas till
eldning. Vb. S. fänga.

Eldfästa, f. (rund, kupig) eldskyffel;
nyttjas ock att dermed röra i gröt. Hs. (Db., Bj.).
Ejlsfesto, f. eldgaffel, eldskyffel, hvarmed kol
och aska makas i en hög tillsammans om
aftonen uti spiseln. Detta heter att "fästa elden".
Kolen ligga uti en sådan hög länge obrunna,
ofta till morgonen. Den som icke brukar
strykstickor, tager af de glödande kolen — "fästade"
elden — eld med vanlig svafvelsticka. Jfr fästa.

Eldföre, ellföre, n. stål och flinta att slå
eld med. Nb., vb., hs. Eldföre, illföre,
eldförsdon,
n. Sm. Elfördon, Mp. Jeldföre. Ö. Dl.
Fsv. eldføre, id. UL. S.F.S. 1 del. 3 h.; fn.
eldfæri, f. pl. id.: n. eldføre, n. id.

Eldgläsa, ellgläsa, f. utbränd brasa;
glöderna i spisen, då spjället är stängdt. Vg. Jfr
glisa.

Eldgruva, s. gruva.

Eldkar, n. kok-kärl af metall. Hs. Illkar,
Sk. D. dial. eldkar; fn. elld-kér.

Eldnimm, s. nimma.

Eldrot, f. Triticum repens. Nk.

Eldska, illska, f. olidlig, brännande hetta,
feber. Sk. (Gärs h.).

Elds-tände, n. lätt antändbart ämne,
näfver, torrved, hvarmed ved tändes. Fl. (Nl.).
Eldtänne, n. svafvelstickor, större näfver eller
annat antändningsmedel. Hs. (Db.), mp.

Ella, v. a. och n. 1 1) bränna. "Ella ljus";
2) gnistra. "Hästar slog hovar i stenar så dä
ella ättert"; 3) svida, smärta. "Dä presist ellar
i fingrär". Nk. Fn. elda, v. n. upptända eld;
n. elda, a) id.; b) svida, smärta.

Ellakapp, m. käpp eller stake, hvarmed
halmen föres in i bakugnen till eldning. S. Sk.

Ella-me-dank, m. smalt ljus eller prås att
nyttja till att uppgöra eld med på spisen. Kl.

Ellande, adv. Brukas i förening med adj.
röd och liktydiga ord för att förstärka
betydelsen. "Ellande röd". Kl.

Ell-skåt, n. stället der man antänder (t.
ex. en kolmila, "tjerudal", eller annat bål af
ris, stubbar, m. m.). Vb.

Illare, m. spis. Sk. (Ingelstads h.).

Illhvit, adj. som har en skarp klar färg.
Sdm.

Illröd, adj. som har en mycket röd färg.
Sdm.

Illsnärp, adj. hastig, qvick. Mp. S. snarp.

Illskan, f. def. 1) eld; 2) ånga, andedrägt.
"Illskan slår genom taket"; om kreaturens
andedrägt som smällt undan ett tunnt snölager på
halmtak. Sk.

Jäll-’aus, n. eldhus; så kallas det hus vid
fäbodarne, der eld upptändes midt på golfvet
på en eldstad hvarifrån röken går ut genom de
glest lagda takbräderna. Dl. (Elfd.). Jeldójs,
n. id. Dl. (Mora). Fn. eldhús, n. kök; n.
ellhus, ellus.

Jeldsol, f. (pl. -lär), vädersol. Dl. (Elfd.).
Vedersol, f. Dl, (Mora).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free