- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
128

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FAR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


FAR 2 s. fara 2.

FAR 3, s. fara, fära.

FARA 1, v. a. 1 frukta, vara rädd för. Detta
gamla verb förekommer i vara munarter numera
ej i den aktiva, utan blott i den neutrala och
deponentia1a formen. Fära, v. n. frukta. ”Fära
om, fära för”. Vg. Faras för, v. d. frukta,
rädas för. Vg. (Marks h.). Fsv. fara, v. a. frukta.
St. Rimkr., s. 4.

Ville svenske hvarannan troo wara
the torffte för uthlændskom aldrigh fara;

fe. færan, frukta; e. to fear, frukta, rädas; gl.
d. fare, v. n. rädas. Jertegus Post. 1515, f. 137 a;
moes. faurhtjan, id.

Fara, f. 1) fruktan, farhoge. Kl. (Stranda);
2) försyn, aktning. ”Bära fara för någon”, ha
respekt för någon. V. Nk. Ordet brukas ännu
i det allmänna talesättet: det är fara värdt,
res anceps est et quæ timore non careat. E.
fear, fruktan, räddhoge; fr. peur, id.; fd. fare,
fruktan (Rimkr. v. 869): nfris. fäer, id.
(Outzen, 69); fe. fær, m. a) svek, list; b) fruktan;
mlat, fara, försåt; moes. ferja, m. ἐγϰάϑετος.
Luc. 20, 20.

Farka, v. a. frukta, befara. Vg. Färka, v.
n. frukta, tveka. ”Ja färkar om, att — —”. Ul.
Fjärka, 1) tvifla, tveka. Vg. (Valle h.); 2)
rädas, frukta. Hs. Fjärkas, v. d. 1) sky. Åm.,
hs.; 2) icke vilja, vägra. Sm. (Vestbo).
Fjärkäs, fjerkäs (ipf. -äsä), v. d. a) grufva sig för,
blygas, sky. Nb.,vb.; b) hafva afsmak för; om
mat. Vb. Fjärska fer, v. n. bära fruktan för.
Hs. (Db.).

Farkas, v. d. hafva försyn för, blygas. Vb.
Fjärkas före, id. Hs.

Farliga, adv. särdeles, ansenligt,
utomordentligt, mycket; lägges till adjektiver för att
öka bemärkelsen. ”Farliga fin, grann, vakker”.
Kl.,öl. Farli, id. ”Farli bra karl”, Vl. Falia,
Sk. Fali, id. ”Fali fattig, ful, ill, liten, stor”.
Vb.,mp. ”Falistor åp se”, odrägligt högfärdig.
Fl.(Öb.).

Fjärkäsam, adj. som inger fruktan, är
motbjudande. ”Han jär så fjärkäsam att tala vä”.
Vb.,mp.

Fårug, adj. blyg. Hj. Fårut, adj. id. Jtl.
Fht. forht, rädd: forhta, f. rädsla; fsax. foraht,
rädd; moes. faurhts, id.

Fären, adj. rädd, blyg, förlägen. Vg.,hl.

FARA 2 (ipf. for, conj. fore el. fure, sup.
faret, p.p. faren el. furen), 1) v. n. fara. Ög., ul.
Fårå (pr. far, pl. farum, ipf. for, pl. forum, sup.
färid). Dl. (Elfd.). Fårå (pr. 1, 2, 3 pers. fa,
pl. 1 pers. farum, 2 pers. farir, 3 pers. fårå, ipf.
1, 2, 3 pers. fo, pl. 1 pers. forum, 2 pers. forir,
3 pers. fo, sup. fe el. feriđ). Dl. (Mora). I den
delen af Mora socken, som kallas ”Östbygge
fjerding”, d. v. s. delen öster om Siljan, säges färi
i supinum, i hela den öfriga delen af socknen
säges i samma tempuss feriđ eller vanligast fe, såsom
varande kortast och således vigast. Fära el. fär
(ipf. for, sup. förä, furi el. fyri). Vb. Fåra
(fåor,fyri). Nb. (Calix). Fara (fur, furit). Kl.;
2) v.auxil., som tillägges andra verber. ”Fara
les”, börja färdas; ”han for färä nolät”, han
började färdas norrut. ”Fara gå”, börja gå. ”Fara
hågg”, börja hugga. ”Fara laup”, börja löpa.
”Han för äta”, han började äta. ”Han for läsa”,
han började läsa. ”Han for ginnäs”, han började´
gråta. ”Han a förä få säg”, han har börjat
tillfriskna. ”Kraftän a förä miink”, krafterna hafva
börjat aftaga. Vb. Fara nyttjas äfven i Finland
(Öb.) utan synnerlig bemärkelse t. ex. i följande
talesätt: ”Han far å deur” (dör); ”han far super”;
”he far å val ilakt”, det blir elakt, egentligen det
förvärras. På liknande sätt brukas i fht. faran.
Jfr Grimm, gramm. 4, 97; 3) särskilta talesätt:
a) Fara mä, v. n. förehafva, sträfva med. ”Ja
far mä å tälger”. Ög.; b) fara med att göra, göra
så der, som man kan, göra något vårdslöst, göra
det man icke väl förstår, Vg.; c) fara ärendet,
uträtta ärendet. Vg.,sm.; d) fars för, v, imp. det
förefaller, tyckes. ”Dä fors för mej som om
toppen gol rätt nunnas”. Ög.; e) fära åt (ipf. for åt,
sup. furi el. förä åt), v. n. handla, bära sig åt.
”Hä gikk som han for åt”, det gick, som han
gjorde, betedde sig; utgången svarade emot
handlingssättet. Vb. Fsv. fara (pr. far, ipf. for, pl.
forum, ipf. conj. fori, p.p. farin); fn. fara

(for, farit); moes., fe. faran (fòr); fht. faran
(fuor); nht. fahren (fuhr); d. fare (for). Jfr gr.
πορεύειν, πορεύσϑαι.

Atfärd, atfäl el. åtfäl, f. handlingssätt;
vanligen i bemärkelsen af dåligt. Vb. Fn.
atferđ, f. handlingssätt.

Far, n. smittosam, gångbar sjukdom. Nb.,vb.
Faru, f. id. Fl. (Nl.). Farsjuka, f. id. Åland.
Jfr fn. far, h. a) fara, förderf; b) farsot, pest.

Farelse, f. något ondt, som anses komma
på en i vädret. ”Dä va en faslig farelse”. Vg.
(Elfsb.). Farall, forell, n. id. Vg. Lapperi,
n. id. S. Sk. Fn. faralldr, n. pest, farsot.
Anm. Lapperi, bör troligen härledas af
Lapparne, som enligt folktron vålla åtskilliga
hastigt påkommande sjukdomar. S. lappa-skóden.

Fari 1, m. 1) ett slags fordom brukliga och
med två rader knappar försedda rockar, som
nyttjades att taga på sig öfver de andra
kläderna. Sk. (Villands h.); 2) yttertröja för
karlar )( kryvi, m. undertröja. Sk. (Ingelstad).
Jfr fsv. fara i sin. klæder, påkläda sig. Didr.
af B. 80: ”lat mik fara i min klæder”; 1. c.
257: ”och for i sina brynia”; fara af sin
klæder,
afkläda sig. L. c. 158. Jfr här nedan
ifarakläder.

Fari 2, interj. besitta! Kl. ”Hann fari!” id.
Fl.(Nl.).

Farin, adj. uttröttad, matt, som ingenting
mer förmår. Utfarin, utfaren, adj. a) illa
faren, illa medfaren. Hs. (Db.), ög., vg. (Läckö);
b) utmerglad af hunger eller sjukdom,
uthungrad. Ul.,vg.,sm.; c) usel, eländig. Vg.; d)
uttröttad, matt. Ul.,fl. (Nl.). Fn. farinn, utmattad,
kraftlös.

Farnyte, n. resesällskap, ett sällskap på
färden, vägen. G. Farnöte, n. id. Vb.,sm.
(nästan obrukl, i Sm.). Farnöt, n. id. ”Flokk å
farnöt”. Ög. Fsv. farunöti, n. resesällskap,
följe. VGL. UL. ÖGL. SML.; fn. föruneyti, id. (af
för, f. resa, neyti, n. sällskap); förunautr, m.
reskamrat; ns. faar-genate, id. (B, W. B. 5,
371). Jfr nöt 2.

Far-skjaut, ? dålig häst, skinkmärr. F.
& G. Fsv. faru skiaut, n. dragare. GL.; fn.
farar-skjóti, m. häst; eg. en färds påskyndare, af
skjótr, adj. snabb; fsv. skiuter, id., likasom sv.
häst, m. af hasta, v. n. festinare och lat. equus,
m. häst, af gr. ὠϰύς, adj. snabb. Jfr skjut 1.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:57:16 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free