- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
131

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FAR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


eligere voluisset. Longobardorum pharas, hoc est,
generationes vel lineas tribueret”. I
Longobardiska lagarne (3:e bok,: 14) stadgades: ”si quis
liber homo migrare voluerit aliquo, potestatem
habeat infra dominium regni nostri cum fara sua
migrandi, quo voluerit". Fe. faru, f. generatio,
familia. (Josuæ bok, Genes. 12: 4). Befryndadt
härmed är, såsom det synes, äfven lat. pario,
peperi, paritum
och partum, parere, att föda,
parens samt måhända äfven det förlorade starka fht.
verbet fisan, fas, fesun, att föda; (jfr Grimm, gr.

3, 52), hvarvid anmärkes att i germaniska
tungorna s och r stundom utbytas.

Far, m. fargalt, galt. Farg, id. Vb.; farke,
Åm, (Stigsjö), mp.; farr. Fl. (GK., KB. i Öb.);
farre, Sdm. (Ornö); färre, Ul. (Rosl.); färke.
Jtl.,åm.; fäkke, id. Kl. Faring, -en, m.
fargalt. Vb.; färk, m. liten galt, litet svin. Vg. Fsax.
uar (var), m. gris; fht. farh, farah (pl.
farihir, ferihir); mht. varch (pl. verher); fe. færh,
fearh,
m.; e. farr, farrow; swz. fäck, fähg,
färli;
nht. ferkel; bay. fark, m.
”halbgewachsenes männliches schwein” (Schm. 1, 562); ns.
farken, id. (Schambach, Schütze, B. W. B.);
bay. fack, m. ”ein schon erwachseneres ferkel”
(Schmeller 1, 509); gl. tyska varch, m. gris.
(Vocab. af år 1419, enl. Schmeller 1, 562); holl.
varken, n.; lit. parszas; ryss. porosjá; pol.
prosie; böhm. prase, id.; finn. porsas; lett. pórsas;
syriän. pors; wogul. boros; lat. verr-es, m.
fargalt; it. verro; fr. verrat. Härmed bör måhända
jemföras lat. vervex, verbex, m. hammel; verpa,
f. manslem (Catull. 28, 12); verpus, m. snöping
(Catull. 47, 4).

Far-nöt, n. tjur. Vg. (Elfsb.). Fsv. nöt, n.
oxe, eller ko; fn. naut,

Far-oxe, m. tjur. Vg. (Elfsb.). Fe. fearr,
m. id. (Matth. 22, 4); fht. far, farro, m. id.
(Graff 3, 663); nht. farr-ochs, id.

Färig, adj. som eger groningsförmåga, lif:
om frö, ägg )( ufärig. Bl.

I far, adj. drägtig, a) grisdiger; om suggor.
Sk.,bl. I farr, S. Sk. D. dial. i far, id.; b)
lamdiger; om får. Hs. I farr, id. ”O ir i
farr, issu takkä”, hon är lamdiger, denna tacka.
Dl. (Mora, Våmh.); c) om getter. Hs., dl. Jfr
bokkfaret (bukk),

FARBRO-KVENA, f. farbrors hustru. Vg.

FARE, m. april månad. Sk. (Ing., Oxie).

"Först kommer Thor mä sitt långa skägg
Å lókkar barnen utom vägg;
Sedan kommer Fare i fägeskinn
Å fäjer barnen både ut å in". Ordspr.

Anm. Denna egendomliga benämning på april
månad finnes, så vidt jag vet, ej i andra
germaniska tungor utom i danskan, hvarest denna
månad kallas fåremåned. Benämningen synes vara
deraf att fåren då pläga utsläppas på bete.

FARELL, farelse, farin, s. fara 2.

FARING, s. fara, fära,

FARKA, farkas, s. fara 1.

FARKE, s. fara, fära.

FARNUTTAS, färnuttas, v. a. 1 häftigt
skymfa, banna. Sk. (Lugg., Rönneberga, Ing., N.
Åsbo). Färnuttas, id. Hl. Jfr fht. farnidarjan, v,
a. fördömma (Graff 2, 993).

FARNYTE, farnöte, s. fara 2.

FARNÖT, faroxe, s. fara, fära,

FAR-OL (ipf. -lä), v. a. & n. förorda; göra
förbehåll. Vb.

FARSKJAUT, n. dålig häst, skinkmärr. F. &
G. S. sid. 128, hvarest könet oriktigt angifvits
såsom maskulinum.

FARUL, -l’n, m. djefvul. Vb. (Eg. var-ulf).

FARYN, f. besynnerligt ting, vidunder. ”Dä va
e faryn!” Bhl. (Elfs.). Förryn, id. Bhl. (Oroust).
Föryn, f. underligt ting, en sak att förundra sig
öfver. ”Makan föryn har ja alldri hört”. Ja så en
levandes föryn”. Bhl. (Göth. Mag. 1759, s. 191).

FASA-KUS, m. buse. Fl. (Kb. i Öb.).

FASBÄLG, m. förskräckelse, fruktan, afsky,
räddhoge. ”Bära fasbälg för ngn; sätta fasbälg i
ngn; få en fasbälg. Ja fikk just en fasbälg i
mej te’n”. Sdm. (Selö, Ö. Rek.). Jfr fn. fasi,
fasa, och sv. dial. bälg, m. mage.

FASKJULA (ipf o. sup. -la),</i> v. a. öfverskyla,
fördölja, ursäkta. Vb. (Löfånger).

FASSNA, f. 1) utslag och hudsjukdomar i
allmänhet; 2) äfven inre sjukdom. Anses härröra
utifrån och tillsändas af onda magter. Fassna
komber från eldin, väddre, vattne å jolen (jaolen).
He som komber från jolen e he ilakast; för si han
vait he yndjbyggaren e int skonli åv se”. Fl.
(Öarne i Qvarken). Jfr far 2.

FAST 1, adj. osnöpt. ”En faster fule”, en
unghäst, som ej är utskuren. ”Faster galt”,
fargalt. "Faster staut", tjur. N. G.

Faste-galt, m. fargalt. G. F.

Fästing, m. fargalt. Dl. (Mora,
Orsa, Skattungby). Jfr färk, färke, fäkke, m. fargalt,
diminutiver af far, m. fargalt; s. fara, fära.
Fsv. faster, adj. a) fast: firmus, fixus; b)

gällande; c) stark, väl befästad; d) osnöpt; om
fäkreatur. GL.; fn. fastr, fast; ihärdig; d.
fast; fe. fäst, vigens, firmus; moes. fastan,
hålla, vakta; τηρεῖν, φυλάττειν, φρουρεῖν ;
gael. fastaich, binda, göra fast.

FAST 2, adv. 1) dugtigt, kraftigt Sm.,kl.; 2)
fort. ”Dä går ej så fasst”. Mp.,hs.,sm.,kl.; 3)
hårdt. Hs.; 4) ända: usque. ”Fast från längre
tider". Ög., sm. Fsv. fast, fasta, adv. a) säkert,
fast; b) mycket. S.S. 1, 197: ”af thinom dödh
sörghir iak fast oc dröfwis”. S.F.S. 4, 511; 5, 81.
Fr. af. N. 819; c) hastigt. S.S. 1, 80: ”the fölgdhe
fast æpte”. Rimkr.

”Ingilbrickt lot tädhan hasta
Til Nyköping red han fasta";

d) nästan. Alex. M.: ”stride med Philippo then
dagin fast”; fn. fast, adv. fast, stadigt, ifrigt,
hastigt; fasta, adv. häftigt; fd. fast, mycket,
särdeles, (Kristian Ⅲ:s Recess 1537, kap. 21); fht.
fasto; mht. vaste, adv. valde, firmiter (Graff 3, 714.
Ben. 3, 274). Roten är likasom vid föregående
ord moes. fastan.

FASTA, adj. (af en ändelse), fastande. ”Bå ja
å hu ä fasta”. Sm. Fsv. fastande, S.S. 1, 81; fn.
fastandi. Gula þingslög Magn. lagabætis. Havn.
1817, þfb. 3; af fsv. o. fn. fasta, v. n. jejunare;
moes. fastan; fht. fastên, id.

Fastande, adj. 1) eg. jejunus. Riksspr.; 2)
något drucken. ”Han ä inte alldeles fastande”,
säges om den, som druckit något, men ännu
fullkomligt och i allo reder sig. Nk. Jfr kaporr,
N. fastande, nykter, icke drucken.

Fastelavn, m. fastelagen. Deraf fastelavns
bolle, -månde, -onsda(g).
Sk, Jfr Ihre, Gl. Sv.
1, 438. D. fastelavn; nht, fastelabend (i st. f.
fastenabend); ns. fastelavend (B. W. B. 1, 359).

Före-juls-fasta, f. adventstid. Vb.

FASTHÅLLEN, adj. oryggelig, ordhållen. Hl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:48:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free