- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
132

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FAS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Fsv. fasthalder, adj. som håller fast i. S.S. 3,
149; fh. fasthaldr.

FAST-SÄNG, f. väggfast säng. Jtl.

FASUR, m. 1) jätte, buse; 2) högmodig
menniska. Dl. (Elfd., Mora). Jfr fn. fas, n. a)
åtbörder; b) högmod, stolthet.

FASYST, fasystman, s. far 1.

FAT, m. 1) eg. fat Riksspr.; 2) fig. ”Dä står i
fate(t) förn”, man har emot honom, att. — Sdm.
Fsv. fat, n. kärl, fat, hvilket Ihre (Gl. 1, 448)
härleder från lat vas, utan att sammanställa det
med sv. fatta, v. a. capere, prehendere, hvilket
naturligtvis bör ega rum, såsom ock Adelung gjort
med det motsvarande nht fass, n. Roten är
moes. fitan; fht. fëzzan, hvaraf fassôn, parare,
instruere. Grimm, wb. 3, 1358.

Fadehjäl, m, kökshylla. Bhl. S. hjälle.

Fata, v. a. 1 tömma i (kolen i en
kolryss). Sm.

Fata-knalle, m. skålvestgöte, som reser
omkring att sälja kärl. Dls.,vg.,sm. S. knalle 1.

Fata-skrälle, n. stenkärl. Ög.

FATA, 1) v. n. 1 bjuda till, bemöda sig,
sträfva med, arbeta med. ”Ja fatar allt mä’et”. Sm.;
2) v. a. famla. ”Den saka, du fatar ätter, ä vula
på annat vis. Ja fatade ätter spinken, men han
flöj si kos. Fata i väret”. Ög. Jfr n. fata, v. n.
fuska med något; sv. fatta, v. a. capere,
prehendere; fsv. fata, v. a. id. S. Grimm, wb. 3, 1340
—1347.

FATAS, v. n. 1 brottas. Pata, patas, id. Sm.
Fsv, fata, v. a. fatta i. S.S. 1, 80: ”the fatadho
han i wredhinne som the tha hafdho oc drogho
han vppa en biærghaklint”.

FATILL, m. handtag på ett kärl. Hs. (Bj.).
Fn. fetill, m. a) band: catenula; b) svärdbälte,
gehäng; n. fat, n. handtag. Jfr. sv. fatta, v. a.
capere, prehendere.

FATTAN, n. handtag, grepe, skaft (på kärl).
Vb.,åm. Fatan. Nb.,mp.,hs.,fl. (Öb.); äfven i Vb.
Fatan, fåtån (pl. fåtån). Ö. Dl. Fatan, fattan.
Ul. (Rosl.). Deraf grytfattan, hs.; grytfatan,
mp.,dl. (Gagnef, Leksand); grytfåtån, dl. (Mora),
jernkrok, hvarmed man fattar tag i grytan;
kettilfåtån (hårdt k), dl. (Mora); ämbarsfattan, hs.
Ordet är öfveralit neutrum. Af sv. fatta, v. a.
capere, prehendere; jfr fatill.

FATTER (fatt, f. och n.), adj. beskaffad. ”Hur
ä han fatter?” Ög. m. fl.

FATTI(G)-LAPP, m. fattig stackare. Bl.

FATTIGMANS-TRYSSEL, s. etterört.

FATTLA, v. n. 1 fjärta (likväl så att det följer
tunnt med). Verbaländelsen la utmärker det
freqventativa begreppet. G. Fattla synes vara
beslägtadt med nht. fatsch, m. dy, smuts på vägar.
Grimm, wb. 3, 1363.

FATTLIG, adj. 1) eg. som kan fattas med
förståndet. Riksspr.; 2) som lätt fattar hvad han
(hon) lärer. Bl.

FATTU, adj. fattig. Vb. Fatin. Dl. (Mora).
Fsv. fatökr, fatugr, fatiker, fattigher, adj. fattig;
fn. fátækr, id.; af fár, adj. parvus, exiguus och
taka, v. a. taga, mottaga: accipere. På samma
sätt härledes gr. δέϰτης, tiggare, af δέχεϑαι,
mottaga. Af ofvannämnda fn. fár härledas på
liknande sätt flera ord i fsv., t. ex. fafænga, f.
fåfänga, fafængr el. fafængir, adj. fåfäng, Kg.
Styr. s. 135. S.S. 1, 13, 27 (af fænga, v. a.
förvärfva. Kg. Styr. s. 8); fakunna, f. okunnighet.
Cod. A. 27, f. 190 v.: ”fakunna ælla fauizska”;
fakunnoqher, adj. fåkunnig, okunnig. S.S. 1, 236.
S.F.S. 6, 75; fn. fákunnugr; fd. fakunnogh,
fakunnugh,
id. (Mlb., Gl. s. 192); fsv. famaloger,
famelogher,
adj. fåordig, tystlåten. S.F.S. 5, 129;
fn. fámálugr, id.; fsv. famæghin, adj. vanmägtig,
som har få krafter. S.F.S. 6, 430; (af fsv.
mæghin, n. magt, kraft. S.S. 1, 193. S.F.S. 4, 106;
6, 44; fn. magn, megin; fe. mægen, mægn; fht.
magan, megin [Graff 2, 620], id.); fanyter,

faanytter,
adj. fåfäng, som är till ringa nytta. Alex.
M. v. 6250. S.S. 3, 166, 177; fn. fánytr, id.; fsv.
favisker, adj. fåvitsk. Kg. Styr. s. 18. Spec. Virg.
s. 221; fn. fávis, id.; fsv. fåvitska (favizsca,
favidzska),
f. okunnighet, fåvitska. S.S. 1, 83, 94
Spec. Virg. s. 221; fn. fávitska, id.

Fattu-dail el. föttu-dail, m. fattigdel,
utdelning till de fattige i socknen. Vb. Fattidél,
m. utdelning af matvaror och penningar till de
fattiga inom en socken. V. Nk.

Föttudom, m. fattigdom. ”Föttudomen å
högfäla spönnäs ti häit-aska”. Ordspr. Vb.

Föttumann, m. fattig man. ”Rikmanns
sjukdom å föttu-manns panköku jär mäst omtala(d)”.
Ordspr. Vb.

FAUK, feuk, s. fyka,

FAUL, adj. dugtig, stark. ”An ir faul”, han är
stark. Dl. (Våmh.;sällan brukl.). Jfr för, sid. 130.

FAUSK, s. forn.

FAUT, m. fogde. Kraunfaut, m. kronofogde.
Dl. (Elfd., Våmh.). N. fut, faut, fot, m. fogde;
fsv. foghate, foghoti (fogot, foghote, foghot,
fougte, fougde, fogte
); fht. fogat; gl. tyska faud,

faut
(Schmeller 1, 511); isl.fogeti, id.; lat.
advocatus; mlat. vocatus.

FAXE, m. låsta, rågsvingel: Bromus secalinus.
Vl.,vg. m. fl. Jfr fn. fax, n. a) man på en häst;
b) borst; n. fax, a) man; b) fransar; swz. fachs,
m. dåligt fjellhö (Stalder 1, 348).

FE, n. fä, boskap. Vb. Fi (def. fie), n. Jtl. I
Dl. (Mora) säges krytyr (pl. def. -ri), n. id. Fn.
fé, n. a) fäkreatur; b) penningar; c) egendom,
gods; fsv. fæ, n. a) fä, fäkreatur; deraf gangans
fæ, fæarföling, fæarganger, fæarlæstir, fædödher,
fægömare, fæherdhe, fæhiord, fæhus, fælaþi, fælöt,
fæmark, fænaþer;
b) gods, saker (af hvarjehanda
slag); deraf fæbot, fælage, liggiande fæ; c)
egendom i allmänhet; deraf fælat; d) penningar; deraf
fægiordel, fægæld, fæsak; e) värde, hvilken
betydelse endast förekommer i talesättet: fæiar bætri,
værri,
bättre, sämre i värde. VGL. UL.; moes.
faíhu, a) boskap; b) rikedom; fsax. fehu, fe; fe.
feoh, a) boskap; b) penningar; ffris. fia, n. a)
boskap; b) egendom; c) penningar (Richthofen, 736);
fht. fihu; mht., nht. vieh, boskap; fpreuss.
pecku; lat. pecus.

Febain, n. nöt, fä. ”Du jär ä febain”. Vb.

Febo(d), f. upprödjadt ställe i skogen för
bete om sommaren för boskapskreatur. Vb.
Budär, f. pl. id. Dl. (Mora).

Febohjon, n. vallhjon vid sådana
fäbodar. Vb.

Febovall, m. den afröjda platsen eller den
mark hvarest fäbodar äro belägna. Vb.,jtl.,mp.

Febo-vist, m. & n. ett litet boningshus åt
fäbodpigan eller den som vårdar och mjölkar
korna. Vb. Bestämda formen heter febovisten,
-sta
el. -ste.

Fedröft, f. oxdrift. S. Sk. N. fedrift, f.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free