- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
135

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FEL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


FELA 2, s. filu.

FELERA, v. n. 1 1) fela, fattas. ”Hva
felerar dä?” Sm.,bl.; 2) felera me! belera me! En
lindrig ed eller en försäkran. Sm.

FELKE, filke, n. slem (t. ex. på fisk, stenar).
Ög. (Gullbergs, Ydre h.). Felk, id. Sm. (Östra
h.), kl. Filka, f. mögel på våta varor, t. ex. vin,
öl, Fl. (Nl.). Fillskä, f. ett slags mögel, i
synnerhet på våta varor. G. Jfr fn. fyla, stank;
skräp; fe. fild; e. filth, smuts; filthiness, f.
smutsighet, orenlighet; fsv. fylska, fyliskia, f. a) oren
vätska. S.F.S. 1, 3 h.; b) orenlighet. Kg. Styr. s.
59; fylska, v. a. nedsmutsa; l. c. s. 110. Jfr fn.
fúll, adj, stinkande; moes. fuls; fe. ful, id.;
fylan, v. a. nedsmutsa; fûljan, v. n. ruttna. Eller
monne ej kanske heldre våra landskapsord äro
beslägtade med t. fehle, f. liten hinna: cuticula;
”wann die fehle oder häutlin des hirus verletzet”
(Grimm, wb. 3, 1422)? Roten är då troligen fn.
fela, v. a. betacka, dölja; fe, filhan; moes.
filhan, id.

Felki(g), fellki(g), adj. slemmig, hal af
slem. Ög.,kl.

Filked, adj. smutsig, slipprig af smuts.
”Väjen ä så filked”. Hl. Filked (läs: filtjed), id.
”Där ä så filked att gå”. Sk. (Ox., Skytts, N.
Åsbo). Filkred, id. Sk. (Luggude). E. filthy,
adj. smutsig, orenlig; filthily, adv. smutsigt,
orenligt.

Fölkå, f. mjölkskorpa som bildar sig på en
surmjölksslef. Fl. (Öb.).

FELL, s. filla.

FELLRA, s. föla.

FELOT, adj. felfri (till kroppen), icke ofärdig,
lytt. Fl. (Nerpes). Fälo. Fl. (Kronoby). Fälå.
Fl. (Gl. Karleby) Fsv. færdoger, færduger, adj.
färdig, beredd. St. Rimkr. 412; eg. beredd till
färd (fn. ferđ, n. a) färd; b) rörelse; ferđaz,
färdas, resa); deraf sv. ofärdig, adj. halt, lam; eg.
den som är otjenlig till att företaga en färd; fsv.
ofærdigher, ofærdogher, adj. svag. UL. S.S.
1, 169.

FELT, adj. n. el. adv. 1) angeläget, nödigt;
2) brådtom, brådskande. ”Fäll var ä felt”, visst
var det nödigt. Nb.,vb.,gstr. ”Hä var int felt (el.
fält)”, det var ej nödigt, ej af någon vigt. ”Hä
jär int na felt (el. fällt) om hä”, det är ej någon
brådska dermed. Vb. Fält, id. ”Han har inte
så fält för sej, att —”. Hs.,mp.,gstr. Fällt, id.
Hs. (Bj.). Jfr fälas, färas.

Fältas, v. d. 1 högligen anstränga sig, äflas
med. Sm.

FEMFINGERS-ÖRT, f. Potentilla argentea. Nk.
m. fl.

FEMMA 1, f. lös jord med fin sand och
rödlera; oduglig åkerjord, jäsjord. Dls. Femmjord, f.
id. Dls.,vg. Fim, m, fimjor(d), f. kärrjord,
dyjord. Hl. Mjeljor(d), f. id. Hl. (Värö). Femsand,
m. rödlera blandad med sand, Vg. Jfr fht. feim,
m. spuma.

FEMMA 2, f. lindrig sjukdom, lättare åkomma.
”Hva ä der för femma på’n? Inte såg ja nåra
femma på’n i går”. Nk.

FEMMA SEJ, v. r. 1 skämma ut sig, bära sig
illa eller skamligen åt. Vg. Fn. feima, v. n.
blygas, feim, n. blygsel; feiminn, feimulegr, adj.
full af blygsel.

FEMMER, adj. 1) flink, snabb, rask. Vg. (Elfs.).
Fäm, id. Vl. (Enl. Ihre); 2) qvick, lustig.
Fimper. Åm. Fimper, adj. munter, fiffig. Vb.
Fimper, femper, adj. yster, liflig i åthäfvor, lustig.
Jtl. Fn. fimr, adj. a) hastig, flink; b)
behändig; fuma, v. n. skynda sig för mycket; n. fim,
adj. snabb, flink; d. dial. fim, id.; fimmer,
mycket sysselsatt (Jutland); fimre, firme, v. n.
vara i en hastig, ängslig rörelse (Mlb., D.L. s.
113).

FEMSTENA-RÖR, n. råstenar mellan egorna,
bestående af 5 stenar. Vg. m. fl.

FEN 1, n. ofruktbar mosse, sidländ mark, öfver
hvilken vattnet står vissa tider på året; sank
tallmark; kärrjord, dyjord. Kl. (Stranda, Tjust). Fn.
fen, n. träsk, kärr, moras; (deraf fenvotr, adj.
genomvåt; jfr fúna, v. n. att ruttna); e. fen, kärr,
moras, sump; fenny, adj. kärraktig, sumpig; e. dial.
vanne, dy; fe. fenn, m. moras; n. fæn, n. id.; fht.
fenna, fenni, f. id.; deraf fenni-stat, sumpigt
ställe (Graff 3, 522); ffris. fenne, fene, m. sumpig
betesmark (Richth. 733); holl. veen, n.; ns. fenne
(B. W. B. 1, 374); nfris. fehn, fenne (Outzen, 75);
wallon. fanië (fagne), id.; skot. fen, gyttja, dy;
moes. fani, n. dy; mlat. phanus, fangus, id.; sp.,
it. fango, id.; frans. fange; prov. fanc, fanka,
id.; bret. fank, m. ”fange, ordure”. Jfr skr.
panka, m. och n. dy, moras; hindost. pânk, id.;
beng. pankil, adj. dyig, smutsig. Af detta
uråldriga ord fen anse somlige att Finland erhållit
sitt namn, en förklaring som synes bekräftad
genom landets finska namn Suomi, af suo, träsk.

Fäna, n. starr, sjögräs. Mp. Fenne, n. Dl.
(Elfd., Våmh.); fännä. Dl. (Nås). Deraf
fänvass, m. Mp. Jfr fe. fen-cerse, f. Nasturtium
aquaticum.

FEN 2, n. 1) agn, borst på korn. Sdm., nk.
Fena (pl. -ner), f. id. Deraf kornfena, f. id. Sdm.
(Ornö); 2) smula, något obetydligt i allmänhet; i
följande talesätt: ”allri fen, icke det minsta. Nk.;
”inte ett fen (el. skal)”, id. Ul. (Rosl.). Fän, n.
smula, det alldraringaste. Sdm. (Björkvik). Fan,
n. maltfän: putamen s. purgamentum polentæ. Vg.
(Enl. Hof). Jfr sv. fan, n. de fina, hårlika
delarne på begge sidor af röret på en fogelfjäder;
sv. dial. fanor och fe. fen, fjäll.

FENA, v. a. 1 rensa, sprita (ärter, nötter). Sm.
Fn. fína, v. a. glatta, putsa ren.

FENNE, s. fen 1.

FENNE, fänne (def. fänna), f. snödrifva.
Snöfenna el. snöfänna, f. def. snödrifvan. Jtl.
Snöfäng, f. id. Hj. Fan (pl. faner), f. drifva.
Snyfan, f. snödrifva. Hl. (Vallda). Fn. fönn (pl.
fannir), f. snödrifva, lätt sammanpackad snö;
fenna, v. imp. snöa; n. fenne, f. pl. snömassor,
hopdrifven snö; fonn, fann, f. sammandrifven
snömassa; fonnut, adj. full af snömassor; fenne, v. a.
drifva samman i hopar; jfr? skr, pind, att
sammanhopa.

FENNING, m. tunnt täcke af lin eller ull, som
bönder begagna i st. f. lakan. Ög. Jfr moes.
fana, m. tyg, duk; fht. fano, m. linne. S. fana.

FENÄS (ipf. -sä), v. d. börja gro, rotbildas,
spricka ut; om sädeskom och frö. Ordet
förekommer sällan i andra modi och tempora än
infinitivus. ”Hä håll å fenas. Hä a börja fenas. Hä
ta rättnu på fenas”. Vb.

FEPPELHÄNDT, s. febba, fibba.

FEPPLA 1, v. a. 1 plocka smått, fingra. Ög.
(Ydre).

FEPPLA 2, s. febba, fibba.

FER, fere, ferre, ferepära, ferestabb, ferträ,
fereäkka,
s. furu.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free